Det väntas finfrämmande på Brukarföreningen där Teater Olydigs Malin Westberg gör sin jobbtorgspraktik. Dagen till ära ska Filippa Reinfeldt avlägga ett besök för att bedöma om föreningen äntligen ska få sin ansökan om landstingsstöd beviljad.

– Tidigare beslutsfattare har hyst personligt agg, så vi har lite mer hopp den här gången. Det vore jättekul om Reinfeldt körde över surkartarna! säger regissören och eldsjälen Malin Westberg med ett illmarigt leende.

Tillsammans med maken Nicklas Westberg driver hon Teater Olydig, en fri teatergrupp som arbetar utan extern finansiering. Vi träffas inför premiären av senaste pjäsen Leif – ett kriminaldrama, som Nicklas skrivit och Malin regisserar. I linje med gruppens tidigare produktion, där tunga ämnen som narkotika, terrorism och sexuella övergrepp varit på tapeten, är Leif en historia om de marginaliserade, folk i ”samhällets utkant”. Teater Olydig sätter en ära i att ifrågasätta samtid och rådande moral, vilket Nicklas menar fungerar bäst genom att skildra problematiken utifrån förövarens, brukarens eller bödelns perspektiv:

– Istället för att se allt i svart eller vitt vill vi jobba med en grå värld, skulle jag säga. Och då måste man ta upp frågeställningar där svaren inte är självklara, förklarar han.

Pjäsen baseras på den sanna historien om pedagogen Leif, som skriver en kritisk debattartikel om svensk drogpolitik, signerar med namn och arbetsplats och närapå förlorar jobbet på det statliga vårdhemmet för bristande lojalitet mot arbetsköparen.

– Fallet blev nedlagt eftersom det stred mot yttrandefrihetsgrundlagen. Fast det blev inte lätt för Leif att komma tillbaka till jobbet om man säger så, säger Nicklas, men tystas snabbt av Malin som är rädd att för mycket av handlingen ska avslöjas.

I pjäsen möter vi förutom Leif tolv uppdiktade karaktärer, alla baserade på verkliga händelser. Här finns Tommy, brukaren som misshandlas av samhället, blir kriminell och förlorar människovärdet. Han är så att säga ”beviset på Leifs debattartikel”. Lille Leif är Tommys son, som identifierar sig med pappans värderingar och tar med sig en kriminell identitet från hemmet. Langaren Stavros, den korrupte åklagaren Rune och Eva som varit tvångsplacerad på Hassela är ytterligare några personifieringar av tragiska livsöden.

Malin lägger alltid stor vikt vid att låta olika röster komma till tals för att ge pjäserna balans och öka trovärdigheten. Den här gången representerar chefen Anitra den ”normala” hållningen, där det är ”okej att supa sig full men inte något annat”. Samtalet leder in på samhällets reaktioner när narkotika speglas ur ett annorlunda perspektiv.

– Pjäsen i sig tar inte ställning, men om man inte går ut och skanderar att ”knark är bajs” blir man direkt kategoriserad som drogförespråkare, säger Malin.

Teater Olydig har aldrig beviljats statliga bidrag, vilket de främst tror beror på ämnena de tar upp. Samt att Malin ”har en tendens att be fel personer dra åt helvete” som hon själv uttrycker det.

Gruppen har inte pengar till egen lokal, utan repar ”svart” inhysta i lånade lokaler. Just nu tjänar Malins och Nicklas tvåa om 50 kvadrat som replokal och skådespelarna får trängas med sonen Ziggy och Nicklas tillfälligt inneboende pappa. Dottern Saga medverkar i pjäsen som karaktären Lille Leif. Men trots omaket och de ekonomiska svårigheterna är Malin kluven till statligt stöd:

– Jag vill inte bli styrd när jag skapar. Visst vore det toppen att få 300 000 till ett scenkonstcentrum där vi och andra fria grupper kunde repa. Men skulle jag bli tvungen att sluta bitas då? säger hon fundersamt.

Nicklas håller med på vissa punkter, men är till skillnad från Malin en varm förespråkare av konstnärslön:

– Stödet får inte kräva en motprestation, konsten blir helt ointressant om den styrs politiskt. Men samtidigt behöver man kraft för att orka skapa. Och det får man inte över med ett heltidsjobb vid sidan av, säger han.

Ekonomin må gå ut över scenografin, men kvaliteten på skådespeleriet är det definitivt inga problem med, berättar Nicklas. Inför premiären av Leif är paret positivt förväntansfulla, om än lite spända för hur mottagandet ska bli:

– Vissa avfärdar säkert pjäsen som drogpropaganda, vilket det inte alls är. Andra tycker förhoppningsvis att det är bra att vi lyfter fram en så viktig fråga. Men ämnet är uppenbarligen provocerande, man kan ju till och med bli av med jobbet på grund av det, säger Nicklas.

Malin håller med:

– Jag hoppas ju att publiken mangrant ska ställa sig upp och säga ”Wow, det var det bästa vi har sett”, men så kommer det såklart inte att vara. Vissa kommer väl att störas av ämnet och kanske låter det stå i vägen för den kvalitativa upplevelsen, det beror på vem mottagaren är, säger hon fundersamt och fortsätter:

– Jag tror ändå att alla kan beröras av de livsöden som skildras. Som det mesta vi gör är Leif en tragisk historia. Men egentligen, är inte livet oftast en tragedi?

Som FRIA uppmärksammade förra veckan beviljades Brukarföreningen dagen efter Filippa Reinfeldts studiebesök landstingsstöd på 50000 kronor efter flera år av avslag.