Känslan av att vara annorlunda har funnits hos mig i alla år. Medvetenheten i detta avseende har varit mera påtaglig än någonting annat. Statslösheten har varit min enda status, och jag har sedan länge urinvånarens känsla för livet som statslös. Jag har vuxit upp med tanken att det antagligen endast är helvetet som saknar den nationella kampens hårda påfrestningar.

Kanske är den stat vårt folk drömmer om, bara en fantasi som tillkommit för att hantera vår fasansfulla historia?

Min verklighet är hela tiden svedd av främlingskap. Ödet bestämde att vårt folk skulle vandra över jorden och skapa det skuggspel som skulle bli vårt hemland i exil. Vårt liv där, i sin egen mörka fullkomlighet, skulle leda till att vi påverkade världen lika kraftfullt som den hade påverkat oss.

Den enda skillnaden mellan oss och andra som växte upp under den tiden, är att vi aldrig hade någon barndom. I slutändan är folk som vårt en nödvändig del av historiska omvandlingar. Framåtskridande har aldrig skapats av ett belåtet folk. Det är bara de förtryckta som kan avskaffa orättvisa. Bara de som är hänvisade till en skuggtillvaro har en dröm. Drömmen slår snart fel, som alla drömmer, och andra som saknar delaktighet (utrustade med den sammansatta kraften i sitt utanförskap) träder fram som historiens hävstänger och pådrivare.

Jag har aldrig känt mig tillhöra arabvärlden. I stället är det som om hemlösheten varit mitt hemland, en sorts övernationella plats där jag (tillsammans med många palestinier i min generation) upplevt samma hemkänsla som andra folk (med egen stat) har haft. För mig har Palestina upphört att vara en stat; det har blivit en sinnesstämmning.

Palestinierna på Västbanken och Gazaremsan bibehöll ändå sin självkänsla, trots att de under 40 års tid attackerades på sina mest sårbara punkter. Känslan av en egen identitet förstärktes hela tiden av det politiska förtrycket. Palestinierna i exil var inte underkastade några restriktioner när det gällde identiteten. Snarare blev de dagligen påminda om den. Palestinierna på Västbanken och Gazaremsan däremot, fick vänta till 1967. När de stod ansikte mot ansikte med Israel, blev deras nationella identitet mycket bokstavligt klargjord för dem, i form av sin raka motsats – den israeliska ockupationen.

Fastän min generation har misslyckats i kampen för Palestina har vårt misslyckande inte lett till falska existensvillkor. Fastän vi har förvandlats till levande döda, är denna död inte en förnekelse av vår länk i tillvaron.

Ingenting dör utan att lämna spår efter sig. Ingenting upphör utan att skapa ett begeynnelsestadium. Ingenting faller i glömska förutom intet. Ingenting - absolut ingenting - kan någonsin få människor som kämpar för frihet, att återgå till ett liv som är tomt och meningslöst den förutan.

Det gör detsamma att vi palestinier håller på att bära byggstenar till Babel, år ut och år in, generation efter generation, i ett desperat och enhanda försök att nå himlarna, fastän vi vet att tornet kanske aldrig kommer att bli färdigt. Det betydelsefulla är att gå vidare.

Om åska är Guds svar på varje fråga vi ställer under färden, må så vara. Drömmen är alltför tilldragande, alltför inlemmad i vårt sociala medvetande.

Ibland ser jag ut genom fönstret, här i Sjöbo, och jag hör ingenting utom rösterna inuti mitt huvud - rösterna från Deir Yassine 1948, Qibya 1953, Kufr Qassem 1956, Svart September 1970, Tel Al-Zaater 1976, Sabra och Shatilla 1982, Jenin 2002, och Jabalia 2008. De finns invävda i väggarna och sänglinnet, och i det gudagivna, underbara språk som har skapat min Gud.

När jag inte ser ut genom fönstret, sitter jag bara här. Min tystnad avtecknar sig mot natten. Med mig finns enbart de gångna 60 årens minnen, och jag försöker, till ljudet av en dator, att återge den bittra smärtan hos min generation. Situationen har sinnligt absurda drag : En ”flykting” som sitter ensam och övergiven i en liten lägenhet i Sjöbo, och försöker definiera sin ensamhet med hjälp av datorstangenter i ett broderskap av tysta skrik.Värje dag vänta jag på den grymma och bittra morgon när jag ska skriva mera om det oerhörda i vårt mörker. Och varje morgon kryper mörkret obevekligt närmare. Om bara barnen i min generation hade fått en barndom värd namnet, då skulle vi inte blivit så missbrukade av tid i andras land.

Vi har sett tiden passera förbi, och den har givit ifrån sig ett eko av så många tragedier och så mycken smärta. Jag är förvirrad av all ångest, all stillhet, och all ensamhet som jag ser genom fönstret. Jag är förvirrad av alla legender jag har haft med mig hit från en plats där Medelhavets vågor sköljer upp på en strand grånad av tiden, och fylld med våra minnen. Det är därför vi Palestinier ska förtsätta högakta vår nationella identitet. Varje människa behöver någonstans att ta vägen - ett befriat område. Om vi dör på vägen dit, med byggstenar till det Babel som aldrig tycks bli färdigt i händerna, kommer den generation som nu kastar sten på Vöstbanken och i Gaza att förstå. Våra barn har insupit allt vårt lidande. De känner nio tusen års historia. De kommer att förstå vad det innebär att vara Palestinier.

Abdel-Qader Yassine är palestinsk forskare och författare bosatt i Borås. Under många år har han varit forskningschef vid PLOs Planeringscentrum. Han bok The Political Encyclopaedia of the Palestinian-Israeli Conflict publiceras inom kort i London.