Sedan tio år tillbaka är Helsingfors den rena staden. Åtminstone utåt sett och enligt förespråkarna av den finländska huvudstadens nolltoleransprojekt Stoppa klottret. Men under den polerade ytan bubblar ett växande missnöje. Efter ett decennium av renlighetsiver har ett motstånd börjat spira. Bland vanliga medborgare, politiker och kulturarbetare.

– Det har varit tio år av ensidig propaganda där målet varit att affischering, klistermärken och konstnärlig grafitti ska kopplas ihop med tung gängkriminalitet, sammanfattar en motståndare till Hufvudstadsbladet.

Helsingfors antigraffitiprojekt startade 1998, ironiskt nog i samband med att staden utnämndes av EU till kulturhuvudstad år 2000. All graffiti tvättades bort inför det ärofyllda uppdraget. Strax utsträcktes stadens inställning till en nolltoleranspolicy mot all gatukonst, och även affischer från kulturföreningar och liknande omfattades. Inga lagliga väggar, ingen diskussion om konstbegreppet. Gatukonst är klotter, punkt.

Enligt förespråkarna har insatsen varit framgångsrik. Byggnadskontorets siffror visar att projektet lett till en avsevärd minskning av graffiti på stan. I en omfattande kartläggning som gjordes 1998 hittade man 67 000 ”klotter” (utan att närmare definiera innebörden i ordet). När en liknande undersökning gjordes i fjol upptäcktes 5 771 ”klotter”.

En signifikant minskning alltså, men politikernas vilja att visa upp handlingskraft och konkreta resultat uppväger inte de nackdelar som nolltoleransen har medfört i form av höga kostnader, bristfällig insyn och privatiserad våldsapparat, menar motståndarna.

Det är knappast gratis att rensa en stad från gatukonst – 23,5 miljoner euro, över 220 miljoner kronor, har Stoppa klottret kostat hittills. Pengar som i huvudsak har gått till renhållning och vaktbolag.

Mycket pengar för skattebetalarna, med andra ord. Därtill har de flesta fram till alldeles nyligen varit ovetande om de faktiska kostnaderna. Stark kritik har riktats mot det omfattande hemlighetsmakeriet.

– Jag har försökt att få ut dokument om vad vaktbolaget har kostat, hur de har valt ut det bolaget och så vidare, men det har varit väldigt svårt. Vanligtvis får fullmäktigeledamöter tillgång till sådant material, men nu har de gjort allt för att stoppa det, berättar Paavo Arhinmäki (Vänsterförbundet), en av de få politiker som har motsatt sig nolltoleransen.

Den 16 september, samma kväll som hundratals demonstranter protesterade mot det tioårsjubilerande antiklotterprojektet, samlades dess tillskyndare i Finlandiahuset för att diskutera erfarenheter och framtid. Paavo Arhinmäki och Kimmo Helistö (De gröna) ville också delta. Men de vägrades tillträde till Alvar Aaltos berömda byggnad den kvällen. Bara särskilt utvalda var välkomna, fick de höra.

– Det är en riktig skandal att jag som stadsfullmäktigeledamot inte fick delta. Det berättar egentligen allt om det här projektet, säger en luttrad Paavo Arhinmäki till FRIA. Kommunallagen säger att vi politiker ska få del av all information, så det här är egentligen mot lagen. Det berättar kanske något om atmosfären i Finland. Graffitimålare framställs som grova kriminella och globaliseringsaktivister utmålas som motståndare till hela samhället.

FPS Security, det vaktbolag som anlitats av staden för att genomdriva nolltoleransen, står i centrum för en stor del av kritiken. Bland annat har bolaget anklagats för att föra illegala personregister. En tidigare anställd väktare på FPS har sagt så här till tidningen Helsingin sanomat:

– FPS verksamhet rör sig i lagens gränsmarker. Där finns ett register över arresterade. Personnummer och bilder är tillgängliga för alla anställda.

Dessutom har FPS i flera omgångar anklagats för att utöva grovt våld. 2006 sparkades en liggande person av två FPS-vakter. En förbipasserande filmade övergreppet, vilket ledde till att en av vakterna sedermera förlorade sitt arbete.

Vaktbolagets roll i projektet är en verklig fara för demokratin, menar Paavo Arhinmäki.

- FPS omhändertar graffitimålare, fotograferar dem och gör en förundersökning som de levererar till polisen. Polisen använder deras material och sedan kallas FPS som experter av domstolen. Det är den största saken i det hela. I ett demokratiskt samhälle kan ett sådant system inte vara tillåtet, att staden betalar en privat polis som anlitas som expert i domstol.

Paavo Arhinmäki har kritiserat projektet sedan start, bland annat i olika motioner. Men utan att hörsammas.

– Det verkade som om jag slog huvudet i betongen, det hände ingenting. Men nu kommer allt fler kritiker som säger att nolltoleransen inte fungerar och att projektet kostar för mycket pengar.

Bland annat har Rikoksentorjuntaneuvosto, Finlands motsvarighet till Brottsförebyggande rådet, nyligen krävt en noggrann utredning av hela projektet. Ett nätverk ”för ett fritt Helsingfors” har bildats och protestlistor har lämnats till politikerna. Ett upprop som kräver att stadens elskåp och stolpar återigen ska få användas fritt av medborgarna lämnades nyligen till stadens styrande. Ett 40-tal kulturarbetare, däribland filmregissören Aki Kaurismäki, har skrivit under.

På söndag, den 26 oktober, går Helsingforsborna till valurnorna för att rösta i kommunalvalet. Kanske borde protesterna mot bristen på insyn i ett så omfattande projekt som detta oroa stadens nuvarande grönblå majoritet något. Men Paavo Arhinmäki tror inte att graffitifrågan kommer att påverka valutgången.

– Det har inte varit en valfråga, jag tror inte att det påverkar så mycket. Men samtidigt kan det visa unga från förorterna att det går att påverka genom att rösta.