Trots den svåra ekonomiska situationen i landet och trots bristen på kommunala transporter har ett hundratal aktivister och experter från kvinno-, ungdoms-, fackförenings- och hiv/aidsorganisationer tagit sig från olika delar av landet till centrala Harare för att under en dag diskutera politiska och ekonomiska frågor och presentera alternativ till den rådande politiken.

– Vi är ständigt förtryckta i vår vardag. Bara när du ska till sjukhuset och de säger att det inte finns medicin blir du förtryckt. Och när du vaknar på morgonen och inte har något vatten, är inte det också en kränkning av dina grundläggande mänskliga rättigheter? frågar Rita Nyampinga, forumets ordförande, åhörarna i sitt öppningstal på Zimbabwe social forum.

Den andra talaren i panelen är Lucy Mazinga från Youth empowerment for transformation, YET, en allians av flera ungdomsorganisationer. Hon talar om den svåra ekonomiska situationen och refererar till UNDP:s utvecklingsindex för att visa att zimbabwier generellt blivit fattigare eftersom fler lever på mindre än en dollar per dag och inte har tillgång till sjukvård, utbildning och rent vatten. Hon avslutar sitt tal med att ställa flera frågor:

– Låt oss fundera över vår situation och utmana oss själva. Hur länge ska vi vänta på att Mugabe och oppositionen bildar regering? Kan vi göra något och är det här rätt tid att agera?

Tidigare, före inledningstalen, har publiken stått upp och klappat händerna, dansat och sjungit kampsånger. Tältet som panelen sitter i är fullsatt och på väggarna hänger banderoller från olika organisationer. På en banderoll från National constitutional assembly, NCA, som lobbar för att bilda en rådgivande församling för en ny konstitution, står det med stora bokstäver: ”Vi är beredda att dö för en ny konstitution! Ny konstitution nu!”

Temat på årets forum är fattigdom och förtryck. Genomgående för de diskussioner som förs i de olika tematiska tälten är oundvikligen den ekonomiska krisen och hur den påverkat det zimbabwiska samhället. Lucy Mazinga tar i sitt tal upp ett exempel på detta, hur stor del av zimbabwiernas tid som går åt till att köa. Tid som kunde spenderats på att generera inkomster.

– Det är absurt. Vi spenderar en hel dag för att skaffa vatten. Nästa dag köar vi en heldag för att betala en vattenräkning trots att vi inte ens får vatten. Nästa dag köar vi igen för att betala en elräkning fastän vi inte får ström, säger hon.

I tältet där kvinnoorganisationerna samlats diskuterar ett 30-tal kvinnor och ett fåtal män genusfrågor. Fokus ligger på mäns våld mot kvinnor som ökat i och med den ekonomiska krisen:

– När mannen som traditionellt sett varit familjeförsörjaren inte längre kan försörja familjen och hans fru en dag säger att saker och ting inte är okej, då smäller det, säger en äldre kvinna.

Kvinnoorganisationerna diskuterar även länken mellan den ekonomiska krisen och ökad förekomst av hiv/aids, hur risken för att smittas ökar då många män åker utomlands för att arbeta och har flyktiga relationer.

I tältet där ungdomsorganisationerna samlats diskuterar man hur hårt krisen slagit på utbildningssektorn.

– Ärligt talat, det här året har gått förlorat. Hur många har kunnat slutföra sin examen? Utan lärare kommer vi ingen vart. Och varför ska vi plugga inför tentor när universiteten ändå är stängda? säger en av deltagarna.

Lucy Mazinga som dagligen arbetar med ungdomsfrågor talar om de unga zimbabwierna som en ny grupp fattiga som inte ens med sin universitetsexamen har en säkrad framtid. Hon berättar också att det nu är vanligare än förr att unga kvinnor tvingas prostituera sig för att finansiera sina studier, vilket i sin tur har genererat en ökad hiv/aidsspridning i landet eftersom många har oskyddat sex.

– Om de ändå blir klara med sin examen väntar en arbetsmarknad med över 80 procents formell arbetslöshet. Detta har även påverkat fackföreningarna, deras medlemsantal har minskat och föreningarna försvagats, berättar Lucy Mazinga.

Senare, när förslagen från de olika tematiska tälten ska presenteras riktar en av talarna en uppmaning till åhörarna:

– Låt oss gå med våra förslag till parlamentet nu!

Han får stående ovationer av många, men det börjar bli kväll, människor har redan börjat röra på sig och demonstrationen till parlamentet blir inte av. Lucy Mazingas ord om att agera verkar inte ha gett resultat. Efteråt säger hon:

– Vi hade kunnat demonstrera i dag, säkerhetspådraget i staden var minimalt, men folk var helt enkelt inte beredda. Kanske är vi zimbabwier naiva eller alltför rädda? Jag tror att sådant här måste organiseras noggrant och vi måste alla enas om en strategi. Mobilisera folk gör man inte över en natt, det är en lång process.

Lucy Mazinga och Rita Nyampinga menar dock att forumet har en viktig betydelse i en kontext som den zimbabwiska:

– Processer som de här är betydelsefulla därför att här kan vi som zimbabwier uttrycka oss fritt, utan att tänka på vad våra politiska ledare tycker. Här är det gräsrötterna som talar, säger Rita Nyampinga.

I en tid där alla väntar på att det politiska läget ska förbättras blir forum som ZSF också en konkret handling mot den rådande situationen.

– Människor känner att de behöver göra något, och här kan folk få ut sin ilska och just göra något konkret av den, säger Lucy Mazinga. Man får inte heller glömma att vi, de sociala rörelserna, har en mycket viktig roll: att kanalisera vanliga människors bekymmer till en högre nivå.