Handlingen kretsar kring storasyster Anneli (Sandra Gustafsson) och lillasyster Anna-Viktoria (Helena Lindvall), med väktaren Tomas (Magnus Byström) som katalysator.

Den äldsta systern är lärarvikarie men drömmer om att bli författare, medan den yngsta driver ett kafé och vantrivs med tillvaron utan gemenskap.

Anneli har gjort ett misslyckat försök att skriva en bok. Historien berättas strax innan hon bestämmer sig för att radera ett manus som hon vet aldrig kommer att publiceras. Anna-Viktoria i sin tur drömmer om att äga en lunchrestaurang tillsammans med Tomas, som är stamgäst.

Både kaféet och boken fungerar som symboler för de drömmar som aldrig kommer att bli verklighet. Utifrån dessa drömmar görs utflykterna till förhoppningarnas värld, bara för att åter krascha i den krassa verkligheten.

Stycket är i vissa delar ett drömspel som pendlar mellan önskningar och realitet, en situation som delas av alltför många. Orealiserade drömmar som ersätts av shopping, träning eller dryckenskap.

Tyvärr är pjäsen ojämn. Gränsen mellan drömscener och verklighet är stundom lite vag och ämnet skulle kunna ha behandlats djupare. Vi drömmer vi hoppas når ibland höjdpunkter, men regissören Frida Dahlberg hade vunnit på att lyfta fram dessa ytterligare.

Däremot har hon lyckats i att ge form åt de två motsatta personligheterna, som inom sig döljer oanade känslor.

Sandra Gustafsson är uttrycksfull och temperamentsfull i sin gestaltning av den äldre systern Annelis överlägsenhet och arrogans, och visar genom sitt minspel hur hon vill dominera sin syster.

Samtidigt förstår vi att det innerst inne finns någon form av kärlek till henne.