Isabel Wåland är koffeinspeedad efter en dag av intensivt marknadsföringsarbete på Teater Kaos kontor. Som en av teaterns två motorer, där den andre är grundaren Max Lundqvist, är hon såväl delad produktionsledare som pressansvarig och skådespelare. Men det är inte det höga tempot som gjort de två åren med Mor Pegg så slitsamma.

– Jag vet inte ens om jag vill prata om det. Jo, det har varit fruktansvärt att jobba med pjäsen, både för mig och Max. Trots att det finns en glädje i kreativiteten är det kaotiskt att tränga in i det meningslösa tänkandet. Och ångestladdat att gestalta. Mor Pegg är en fars, men det roliga får inte vi som skådespelare ta del av. Och att folk skrattar åt ens desperation kan vara jobbigt, säger Isabel Wåland.

Det är just den ångestsprakande desperationen Teater Kaos vill förmedla till, och föra över på, publiken. Mor Pegg vill skapa mardrömmar, men inte av elakhet utan för att väcka folk till liv. Pjäsen ska följa med när vi somnar, och när vi tagit oss igenom mardrömmen ska vi se ljuset på andra sidan. Isabel Wåland intygar att pjäsen kan vara smärtsam att se:

– Mor Pegg speglar människors tvivel, vänder på saker och väcker ångest. Själv grät jag första gången jag läste manuset.

Handlingen i Mor Pegg är minst sagt abstrakt, men kan sammanfattas som en människas försök att fylla tomrummet som är livet och få bekräftelse på sin identitet, att han existerar. Pjäsen utspelar sig inne i huvudet på karaktären Jag, spelad av Max Lundqvist. Publiken och karaktären Den Andre, Isabel Wåland, representerar jagets andra del, och hela tiden förs en dialog dem emellan. I pjäsens slut ska både publiken och Jag förhoppningsvis ha kommit lite närmare svaret på den eviga frågan – vad som egentligen är meningen med livet.

– Vi vill gestalta frustrationen det innebär att inte förstå sin del i omvärlden. Här finns en väldig desperation, ett nästan aggressivt rop på hjälp. Se och bekräfta mig, ge mig min mening! Men här finns också ett svar, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att svaret är kärleken, säger Isabel Wåland eftertänksamt.

Hon har själv svårt att sätta ord på det som egentligen måste upplevas för att förstås och blir tyst långa stunder, grubblande. Men att det är också en del av pjäsens syfte att komma bortom språket.

– Orden är det enda redskap vi människor har för att förklara och förstå. Människan klamrar sig fast vid ordet, det materiella, när det är så mycket enklare än så. I Mor Pegg försöker vi skapa scener bortom det, som ger mer innehåll och därav blir mer begripliga. Jag i pjäsen kan inte ta in de enkla svaren. Hans handikapp är just att han inte kan se att det är gemenskapen och att delta i ett sammanhang som ger livet innehåll, förklarar hon till slut.

Isabel Wåland kom i kontakt med Max Lundqvist för fyra år sen när hon arbetade som volontär under Teater Kaos uppsättning av Strindbergs Till Damaskus I–III. Samtidigt jobbade hon själv med monologen Till Damaskus I, och snart enades de två kring sin gemensamma vision för teater. Trots åldersklyftan på 20 år upptäckte de att de ser mycket på samma sätt. Religion, filosofi, yoga och livsåskådning är kära barn för Isabel Wåland och husguden Emanuel Swedenborg passade väl in i Teater Kaos existentialistiska förhållningssätt. Isabel Wåland förklarar att Teater Kaos i viss mån kan kallas politisk teater:

– Vi vill inte ha ett samhälle där folk bara ser sig själva, på det sättet är det civilisationskritik vi framför och så vill vi förändra samhället. Men det primära är att väcka människor och beröra intellektet. Och vi är väl en av få teatrar som fortfarande vill skapa katharsis!

Tyvärr ligger Mor Pegg väl i tiden, menar Isabel Wåland. Hon menar att västvärlden är på väg att urarta till en trasig plats där fixeringen vid den enskilda personen, oss själva eller kändisar, leder till livsutplånande isolering. Ett uppvaknande behövs.

– Mor Pegg symboliserar kärleken och den kollektiva enheten, och den är hotad i dagens egokultur. Ju längre vi går i det individualistiska tänkandet frångår vi det kollektiva och tar på det sättet död på oss själva. Det låter klyschigt, men alla är ens systrar och bröder, det är därför vi är så viktiga för oss själva och för andra. Förstår vi inte det förlorar vi allt.

Trots abstraktionen hävdar Isabel Wåland bestämt att Mor Pegg inte alls är någon svårtillgänglig pjäs. Här finns något för alla, oavsett ålder eller tidigare teatervana.

– Pjäsen är så komplex att alla hittar något att identifiera sig med. Det kan vara så enkelt som den pulserande aggressiviteten man känner igen från hejaklacken på en fotbollsmatch. Man ser det man ser utifrån sig själv, sitt liv och sin övertygelse. Och uppnår man inte katharsis ska man inte vara ledsen för det!