Bomberna faller, men Jan Eliasson är nöjd
Ett av de huvudsakliga motiven för att bilda och senare utvidga EU har alltid framhållits vara att värna freden: ett uttalande som ter sig allt mer främmande för Europas befolkning, nu när ett flertal stater är inblandade i en olaglig ockupation av Irak. En ockupation som bygger på Bushs och Blairs lögner och uppdiktade tal om massförstörelsevapen, om kemiska och biologiska vapen och antydningar om att Saddam Hussein försökt bygga kärnvapen i Irak.
I dag vet vi alla hur det var med både det ena och det tredje av dessa påståenden. Vi vet också att England är högeligen inblandat i en ockupation som åsidosätter FN:s mänskliga rättigheter, krigets lagar och Genèvekonventionen. Dessutom har England, och till en viss del andra EU-medlemmar, faktiskt bidragit till en situation där över 100 000 civila irakier dött till följd av ett orättfärdigt krig. Ett dödande som dagligen eskalerar ju närmare ett inbördeskrig irakierna kommer.
När så Israel angriper Libanon med fosfor- och splitterbomber och mängder av civila dör så samlas EU:s utrikesministrar i Rom för att verka för freden, precis som man sagt ska vara EU:s målsättning. Resultatet man kom fram till blev ett uttalande som lyder: "EU kräver ett omedelbart stopp för fientligheterna – vilket ska leda till ett hållbart eldupphör och varaktig vapenvila."
Det som framkommer efter mötet är att Tyskland och England motsatt sig en skrivning som löd: "EU kräver ett omedelbart eld upphör och slut på striderna."
Den meningen kunde man inte enas om även om ett flertal stater krävde det. Vår utrikesminister sa i intervjuer efter mötet att han var "...nöjd med uttalandet, för man krävde också att FN:s säkerhetsråd skulle ta en resolution i den riktningen".
Detta när man faktiskt vet att USA kommer att använda sitt veto mot en sådan resolution. Och detta trots att Israels hänsynslösa övervåld mot Libanon är ett flagrant brott mot Genèvekonventionen, krigets lagar och de mänskliga rättigheterna.
Med i diskussionen och beslutandet bland EU:s utrikesministrar var samtliga av de nu krigförande länderna inom unionen, länder som redan i dag är involverade i Bushs "krig mot terrorismen".
Att just England skulle utmärka sig kommer inte som en överraskning. Men Blair får allt mindre stöd av folk på gatan, till och med medlemmarna i regeringen är öppet kritiska mot honom i dessa dagar.
Kristdemokraten Angela Merkel har slussat in Tyskland i borgerlig riktning nu när hon avlöst den gamla socialdemokraten Gerhard Schröder som förbundskansler. Tyskland fick mycket kritik av USA då kriget mot Irak inleddes. Att tyska kristdemokrater år 2006 inte skulle delta i ett beslut som gick George W Bush emot var väntat.
Till saken hör ju också att minnet av Förintelsen fortfarande spelar en avgörande roll i den tyska politiken.
Israel har ett handelsavtal med EU, vars innehåll stadgar att Israel måste följa de mänskliga rättigheterna för att avtalet ska fortsätta att gälla. Israel har inte uppfyllt det kravet någon gång sedan det tecknades.
Därför hade det varit ett gyllene tillfälle att nu kräva ett omedelbart eld upphör och upphäva handelsavtalet i avvaktan på att Israel lever upp till de krav som ställs på dem.
Men så blev det inte. Jan Eliasson var dock nöjd ändå. Enligt mitt sätt att se saken kunde vi lika gärna vara utan utrikesminister, för någon självständig utrikespolitik har vi ändå inte.
