”Aras utbrott är bra för idrotten”
Den bortslängda bronsmedaljen på brottningsmattan blev det bestående minnet av Sveriges OS. Men kommer brottaren Ara Abrahamians världskända protest få någon långsiktig effekt? Det hoppas forskaren Bo Carlsson, som analyserat fallet – och vill se mer civil olydnad i sportvärlden.
Bo Carlsson är professor i rättssociologi vid Malmö högskola, och har forskat i idrott och juridik sedan flera år. Han säger sig vara mycket intresserad av vad som kallats för idrottens ”juridifiering” – hur rättssystemen fått allt större påverkan på idrottsvärlden.
Och i brottaren Ara Abrahamians protest mot att ha blivit bortdömd i semifinalen – han slängde sin medalj och lämnade prisceremonin – ser han en symbolhandling som kan fungera som en motor för att idrotten ska lämna sin ”djupa värdekonservatism.”
– Som medborgare så upplever man idrotten som något som ska vara autonomt och fristående från samhället. Och idrottsvärlden är väldigt noga med att hävda sin självständighet. Problemet är bara att det är helt omöjligt i längden att ställa sig ”utanför”, säger Bo Carlsson.
Han nämner fallet med löparen Oscar Pistorius, som fått uppmärksamhet världen över. Pistorius, vars underben amputerades vid födseln, har gjort uppseendeväckande goda resultat i sprinttävlingar i sitt hemland. Problemet är att han springer med hjälp av två specialtillverkade underbensproteser, vilket fått friidrottsförbundet att gå i taket och stoppa honom från att medverka då man anser att han får ”orättvisa tekniska fördelar.”
– I ett samhälle där vikten av att inte diskriminera människor hela tiden lyfts fram tycker jag det är självklart att idrotten inte kan agera utefter sina egna förutsättningar och säga ”du får inte springa med oss.” Det som är intressant på senare tid är att idrotten länge haft på sig skygglappar och försökt utgå från sina egna normer och regelverk. Men det är självklart att de också måste bli beroende av de normer som vi skapat i det övriga samhället.
För att en idrottsvärld, som han beskriver som extremt värdekonservativ och ”med nästan förhistoriska ideal”, ska kunna möta samhället på lika villkor måste flera olika processer sättas igång.
Ara Abrahamian utsattes för vad han upplevde som orättvis bedömning under sin semifinal. Men hans protester ignorerades helt av det internationella brottningsförbundet, och Abrahamian slängde i protest bort sin medalj under prisceremonin.
– Jag vill se fler sådana protester. Mer ”civil olydnad” i stora sammanhang! Vad det fallet egentligen visade oss var hur konservativt och omoget systemet för att hantera konflikter i brottningsvärlden var. En idrottsman som förberett sig professionellt i flera år för att delta i tävlan har ingen som helst möjlighet att uttala sig om han upplever sig utsatt för felbehandling? Det är ju direkt amatörmässigt. Det är märkligt att Ara var tvungen att demonstrera sin ”olydnad” på det här sättet för att det överhuvudtaget skulle bli någon reflektion kring hur det fungerade med rättssäkerheten.
När idrotten blivit till rättsfall har det ofta fått oanade konsekvenser för hela idrottsvärlden. Berömt är Bosmanfallet, som i ett slag förändrade hur profesionella fotbollsklubbar bedrev sin verksamhet. Carlsson nämner ett annat berömt fall från England 1996, där dåtidens främsta kvinnliga amatörboxare ansökte om att bli proffs. Hon fick nej.
– Det brittiska boxningsförbundet resonerade att dels kunde man inte låta henne boxas eftersom hon kunde bli skadad, dels så gick det inte att inordna kvinnor i viktklasser eftersom dom fick menstruation. Så tänkte man. Men det fallet drevs ända till högsta domstolen. Och där sa man – dessa konservativa äldre britter i peruker – att den logiken inte fungerade alls.
Bo Carlsson säger att rättsystemet kan fungera som en ”hävstång” för att stimulera idrottsvärlden till förändring.
– Trots att jag själv ofta reflekterat över hur juridik och rättsystem är långt ifrån det radikalaste och förändringsvänligaste området vi har så har det ändå en möjlighet att påverka idrotten. För inom det området har man i alla fall hängt med någotsånär när det kommer till mänskliga rättigheter, diskriminering, rättssäkerhet. Det tycker jag inte att idrotten har gjort.
Hur viktigt är det egentligen att förändringarna sker?
– Vill man utveckla idrotten på ett professionellt sätt så måste systemen också vara demokratiska. Det typiska inom idrott, både internationellt och här i Sverige, är att man gärna slår ifrån sig om problemanalyserna kommer utifrån. Men ska idrotten överleva som system så måste den förändras.
