– Pappa, vad betyder avverka?

Ella bollar sina frågor mot pappan, som förklarar de svåra orden innan han rusar till jobbet. De är fattiga, Ella och pappan, bor i ett ruckel i skogen – en skog som är snyggt och stilrent gestaltad i Jenny Linharts scenografi – och har bara varandra.

När pappan är borta är Ella ensam med sina vänner i skogen. Den här dagen glömde pappan att ta med en gosedjursvarg med lysande ögon till Myrorna. Ella har hittat den i skogen, och vill bli av med den för att den ser läskigt ut.

Dagen ensam i skogen blir händelserik. En ond människovarg med lysande ögon hittar guld vid deras hus och vill att Ella ska ge pappan ett kontrakt på försäljningen av marken. Ella vill inte att deras hem ska försvinna. Men hon vill ha guldet. Eller?

För att rädda världen (få solen att lysa igen) måste hon, enligt månen, vara nöjd med det hon har och dessutom hitta något som är svagt men ändå starkt. Vad kan det vara? Som vuxen förstår man det rätt snabbt. (Och det är inte, som DN:s recensent tror, en blomma – även om den passerar i pjäsen.)

Robert Jelineks föreställning för barn mellan sex och tio år och föräldrar är idébaserad snarare än känslobaserad, som det ibland kan bli med barnteater. En dimension försvinner ofta i strävan efter att förtydliga och det har det till viss del gjort här. Men fortfarande förmedlas åttaåringens litenhet och mod. Ella gestaltas lyhört och energiskt av Beata Cavallin, även om rollen till viss del saknar uttryck. Alla andra roller görs av Peter Eriksson, som uppvisar en betydlig komisk ådra. Hans älg, asp, varg och uggla sitter fint. Men ofta tar tyvärr det komiska i pjäsen över. Pappan är till exempel bara skissartat gestaltad. Det saknas en nerv, en trygghet i rollerna – men ibland förtätas spelet och publiken får känna på en viss ödesmättad dramatik.

Ellas inre kamp är en av pjäsens svagare sidor. Förutom en klyschighet i relationen mellan pappan och Ella – hon läxar till exempel upp sin virriga pappa om vilka förpackningar man återvinner hur – så finns det en moralism i pjäsen som är förenklande. Rädda världen men bara om du är nöjd med vad du har. Välj guldet och förlora skogen och ditt ruckel utan värme och med utedass – Ellas inre dialog påminner om Kapten Haddocks whiskeyångest, även om det här ska handla om miljöfrågor.

Möjligen kan man köpa sensmoralen i att man ska vara nöjd med vad man har. Det är ju lite fint, på något sätt, att se och uppskatta det man har.