I Pjäshallen i Kviberg där Göteborgs Handikappidrottsförbund huserar, spelas popmusik medan en liten skara gymnastiserar. På våningen ovanför sitter Ines Lopes. Hon föreslår genast ett annat rum. I ett avlångt konferensrum svabbas musiken bort och hon börjar berätta.

Sedan Ines Lopes blev förbundskapten i herrlandslaget i rullstolsbasket, år 2006, så har framgångarna duggat tätt. 2007 tog laget EM-guld och kvalificerade sig för Paralympics i Peking, som kör igång 6 september. Tillsammans med assisterande coachen Nils Ander har Lopes byggt upp ett slagkraftigt landslag som hoppas kunna lämna avtryck på världens största handikappturnering.

– Jag och Nisse har haft samma visioner och mål hela tiden. Vi har framför allt jobbat mycket med att skapa sociala aktiviteter vid sidan av träningen och matchspelet för att bygga upp en god lagkänsla.

Rullstolsbasket är en sport med begränsade resurser – Ines berättar att Sverige oftast är svaga på försäsongsturneringarna eftersom man helt enkelt inte har resurser att toppa laget, utan mest ägnar sig åt att testa formen. Men på senare tid har staben utvidgats inför större mästerskap.

Till Peking kommer landslaget att ha med sig fyra ledare varav en är mekaniker. Det skapar tillförsikt.

– Tidigare kunde spelarna hålla igen i närkamper, en rädsla för både fysiska och materiella skador fanns. Men nu finns det en annan trygghet, man vet att man kan ta ut sig för att det finns en massör. Och om stolen går sönder så har vi en mekaniker som kan fixa den på fem minuter.

Hur långt det räcker är en annan historia. Men optimismen finns där.

– Det är laget själv som bestämmer målsättningen. Men jag har förstås mina egna mål också. Först att vi kan behålla vår första plats i Europa och egentligen också att slå en ut av de där stora nationerna. Det hade varit jättekul för då känns det som om det blir en ny barriär att bryta.

Japan, Iran, Tyskland, Sydafrika och Kanada lurar i Sveriges grupp.

– Ja, det är en tuff grupp. Men världsettan Kanada blir förstås svårast, de är både VM-mästare och Paralympicsmästare.

Hur blir man förbundskapten egentligen? Resan har varit lång. Ines Lopes är född och uppväxt i Cascais i Portugal. Hon började tidigt drömma om att få arbeta med människor. Till en början ville hon jobba som flygvärdinna, men sedan utvecklades drömmen i en annan riktning.

– Jag reste till Luton i England för att läsa psykologi och hälsa. Jag ville jobba med något som positivt. Jag ville hjälpa människor som i min värld behöver mest hjälp och de är de som har råkat ut för något tragiskt. Då kan idrotten hjälpa dem vidare till något bra.

På skolan utövade hon flera sporter, däribland basket. Kombinationen av idrottande och psykologistudier kändes rätt. Så efter att ha tagit en magisterutbildning i idrottspsykologi vid Exeter Universitety, bestämde hon sig för att åka till Sverige.

– Här finns bra förutsättningar för handikappidrott. Jag hade inte haft någon anknytning till någon som har varit funktionshindrad, inga syskon eller kompisar. Min första kontakt blev när jag praktiserade som fritidsledare på Frösunda Center i Solna.

1999 kom Ines i kontakt med Göteborgs rullstolsbasketklubb, GRBK. Där kom hon att coacha i sju säsonger.

– Under den tiden skapade jag mig mycket kunskap om sporten. Jag fick prova och utveckla mig. Men tyvärr blev det aldrig något SM-guld för laget. Vi var 49 sekunder från att vinna i vår andra och sista final.

Via GRBK blev det landslaget, där hon prisats för sitt ledarskap. Den positiva uppmärksamheten som priset för årets idrottsledare väckt, har naturligtvis gjort henne glad, men inte mindre självkritisk.

– Att jag är en kontrollfreak kan nog helt klart vara påfrestande för min omgivning. Det är ju inte det att jag inte litar på att något ska bli gjort. Jag vill bara dubbelkolla.

– Jag måste också bli tydligare i kommunikationen, fortsätter hon i samma andetag, svenska är ju inte mitt första språk. I träningssammanhang kan jag säga riktigt galna saker. Så ibland tittar spelarna konstigt på mig och undrar vad det är frågan om.

Hon skrattar gott. Ines Lopes är fokuserad på sitt arbete, men mellan varven balanserar hon upp det.

– Visst kan det vara en tuff skämtjargong i laget, men jag är snabb med att hugga tillbaks. Jag är uppvuxen med två bröder så jag har det i mig.

Spelarna ska ha roligt och inte bara betraktas som spelare på planen, menar hon. Där, någonstans, tror hon hennes främsta styrka ligger. Att pejla av helheten för att försöka känna av och förstå hur laget kan formas på ett optimalt sätt, såväl spelmässigt som socialt.

– Jag försöker att inte bara se dem som spelare, utan som pappa, arbetare, ja, alla de där sakerna som de är vid sidan av banan. Om någon har det jobbigt hemma, så kan jag inte förvänta mig att han ska prestera max. Jag försöker i alla fall att ta hänsyn till det för att veta vilken nivå man ska ställa krav på.

Landslaget har haft ett tufft program i sommar. Den inleddes med ett träningsläger i Göteborg som sedan följdes upp ut av en turnering i Warm Springs i Georgia, USA, där de föll i en kvartsfinal mot Israel. Och nyligen blev det ett sista genrep i Norrköpings fyra – nationsturnering. Där slutade Sverige på en tredje plats efter att ha ställts mot England, Tyskland och Frankrike.

Flertalet av spelarna är unga och, endast fyra spelare har deltagit i ett Paralympiskt spel. Därför kommer Ines lägga stor vikt vid att laget ska få uppleva Kina utanför idrottsarenors väggar.

– Vi åker till Peking lite tidigare, så att spelarna kan göra alla de där kulturgrejerna innan. Så när turneringen börjar kan de fokusera och inte bli sura om de inte får spela så mycket, och tänka att de lika gärna kan åka till den där muren, säger Ines.

På vägen ut från Pjäshallen ekar hennes pigga röst i en ödslig idrottshall. Träningspasset är slut. Eftermiddagsljuset skiner in. Ines Lopes står inför sitt livs utmaning som förbundskapten. Och hon utstrålar bara harmoni.