Olika typer av trummor, små och stora stränginstrument bjöd de på och fantastiska dansinsatser från bandet. En kille med en liten trumma som han höll hårt mellan benen medan han dansade gungande med ena benet rakt upp i luften genom hela låten. Solen sken plötsligt genom de tjocka grå molnen och sångaren berättade att vi var tvungna att njuta nu, när de tagit en bit av solen och Afrika till oss.

Grinderman med Nick Cave och Warren Ellis (bland andra) som lysande underhållare blev nästa höjdpunkt. Deras vitalitet och trovärdighet är inspirerande och Warren med sin stil med långt hår och skägg samt vevande armar och mycket maraccas lämnar ett bestående intryck. Låtarna var karaktäristiska men inte lika stillsamma som under Bad Seeds-perioden. I bästa fall en dansant surfgroove och i sämsta segt orytmiskt. Men roligt så man håller på att skratta ihjäl sig åt balladen om kvinnan som inte har någon lust, oavsett om han försöker vara romantisk eller kallar henne ”hoe”…

Sigúr Ros spelade sin stillsamma atmosfäriska musik härnäst och denna mycket skandinaviska sorgliga ton drabbar oss i den svenska själen. Sångaren Jónsi med manlig falsett på isländska och det egensinniga ljud som han kallar ”hopelandic” är otroligt poetiskt. Men samtidigt orkar det inte fram. När man lyssnar på dem ska man ligga i en hängmatta med stora studiohörlurar och slutna ögon.

Det räcker med en låt av en allvarsam plufsig Henrik Berggren och Broder Daniel i deras avskedskonsert för fansen och gitarristen Anders Göthberg som tog sitt liv. Sedan till kvällens höjdpunkt i undanskymda tältscenen Linné - Buraka Som Sistema. Ett soundsystem som mixar techno med svängande rap, afrikanska rytmer som är släkt med den brasilianska favela funken. De har roligt på scen och bombarderar oss med deras musikstil kuduro. Men tyvärr är ljudet inte optimalt och därför försvinner mycket av sången och rappen på portugisiska i den höga technon som överröstar. Mellan artisterna på scenen finns en stor värme och skämtsam stämning som också avspelar sig på tjejen som dansar i supertajta leopardtights. Hon skakar våldsamt på rumpan och de spelar en bit av den kända brasilianska låten med texten ”vai popusuda” som betyder just att den som har rumpa ska visa den. Den något förvånade publiken går lyckliga därifrån. En kille vänder sig om när han är på väg ut och ropar ”Damn!” och tittar chockat mot den nu tomma scenen.

Way Out West har felplanerat resten av kvällens program med krockar mellan finstämda Scott Matthews i Annedalskyrkan, mexikanska electrobandet Faca och Dapuntobeat och experimentella Dengue Fever. De borde ha varit under dagen på Linnéscenen så att man har chans att se dem. Dessutom hinner man inte till någon av akterna utan publiken slussas i fårhjordsstil ut genom ingången. Vid stängningen av området borde alla utgångar öppnas och extra vagnar borde gå i alla riktningar under den intensiva timme som alla går ut. Riktigt bottennapp i planering där.

Lördagen inleder jag med Joan Wasser och Joan As Police Woman som går upp på scenen halv två. Hon säger god morgon men ser inte ut som att hon har en sådan själv. Iklädd silvertunika och med svart tungt smink och kutande hållning är hon allt annat än snygg. Musiken är energilös, väldigt retro och Joan har en stark men onyanserad röst och basisten med svarta solglasögon har hela tiden problem med tekniken. Efter ett par låtar orkar man inte mer.

Som tur är spelar José González på Flamingo och man kan sluta ögonen och lyssna på denne lågmälde mästare. Varje ord mätt på guldvåg.

Som en fjortonåring, busig och rolig, är Pharrell Williams och hans N*E*R*D på scenen. Hiphop med förstärkning av rockiga gitarrer och mycket studsighet. Men de undrar var publikens energi är. Och de har rätt - på Way Out West finns inga galna danspartyn framme vid scenen, inga skrikande publikhav. Kanske är det för att allt är så välordnat och organiserat men den där galna känslan infinner sig inte. Längst fram vid scenen har N*E*R*D enbart tonårstjejer som blir helt tokiga när några av dem får komma upp på scenen och klappa Pharrells mage.

Även Lil'Kim undrar var vi är någonstans och varför vi inte sjunger med. Trots sitt rykte är hon mer komisk än snuskig och hennes svarta tajta paljettbyxor sitter bra när hon anfaller en kille ur publiken som hon tagit upp på scenen. Hon kör hitten Lady Marmalade från filmen Moulin Rouge och ger alla sina systrar rådet att om inte killen har kommit med en ring efter fem år tillsammans är det lika bra att leta efter någon annan!

Håkan Hellström äger festivalen och är mer romantisk än vanligt med många ballader på låtlistan. Han berättar att det var för tio år sedan när han gick ut i Göteborg för att glömma sina sorger, brist på jobb och pengar som han skrev Känn ingen sorg för mig Göteborg och publiken jublar och sjunger med i varje år. Man kan till och med bli lokalpatriot på kuppen…

Ett av världens mest legendariska band The Flaming Lips går upp på scenen i en explosion av vackert ljus, konfetti och ballonger. Wayne Coyne och hans gäng vet verkligen hur man fixar en fin fest och deras roliga texter om robotar och rymden är mycket fina. Men också han blir lite ledsen att det är avslutningen på en rockfestival och publiken orkar knappt klappa i händerna.

Sedan vänder vi oss om och stirrar förväntansfullt i den mörka kalla augustinatten mot scenen där den gamle rocklegenden Neil Young dyker upp. Hans ansikte med de slutna ögonen är just präglat av alla år som gått. Men rösten är stark som förr och i motsats till många andra äldre rockband är energin hög och den andra låten är som en kommentar till det.

” Rock and roll can never die

There's more to the picture

Than meets the eye.”

Man kan inte göra annat än att hålla med, han gör ett fantastiskt framträdande. Men nästa år kanske Way Out West kan sänka priserna så att den unga publiken med sin hängivenhet till just rockmusiken kan ta plats på denna festival. Det är inte bara försäljningssiffrorna som räknas och med en mer blandad publik skulle de alla få en roligare upplevelse.