”USA måste stärka och utöka allianser och partnerskap”, står det i det nya dokumentet, och i förordet skriver Gates att USA inte kan segra om landet agerar på egen hand. Samtidigt betonar han att USA måste sträva efter att bibehålla sin handlingsfrihet och sin ”strategiska tillgång till viktiga regioner” för att kunna leva upp till landets säkerhetskrav.

Genom hela dokumentet betonar Gates hur viktigt det är för den amerikanska försvarsstrategin med ”mjuk makt” och inte bara militär styrka.

Den nya strategin innebär slutet för en långdragen interndebatt om vad försvarsdepartementets roll ska vara i framtiden. I dag gör departementet av med mer än 600 miljarder US-dollar per år, och är indraget i kostsamma operationer för att bekämpa uppror i Irak och Afghanistan.

Historiskt sett har Pentagon föredragit högteknologiska och dyra vapensystem som har varit lönsamma för de stora företagen inom vapenindustrin.

Robert Gates har argumenterat för att man ska lägga större vikt vid så kallade ”små krig”, alltså att bekämpa terrorgrupper och uppror som de i Afghanistan och Irak. Gates menar att med tanke på USA:s överväldigande militära makt jämfört med alla potentiella rivaler så är det just sådana rörelser som utgör det största hotet mot amerikanska intressen och internationell stabilitet under de kommande årtiondena.

Ett antal högt uppsatta militärer – med tyst stöd av försvarsindustrin – har sagt emot Gates på den punkten. De varnar för att en allt för stor omsvängning till förmån för mer lågteknologisk krigföring kan leda till sårbarhet vad gäller konventionell krigföring.

Därför strävar det nya strategidokumentet efter balans mellan de båda synvinklarna. Men strategin är ändå främst en bekräftelse av Gates tonvikt vid bekämpning av upprorsrörelser och terrorism. Liksom sin företrädare Donald Rumsfeld kallar han den kampen för ”det långa kriget”.

Robert Gates jämför de våldsamma islamisternas ideologi med kommunism och fascism. Han menar att Irak och Afghanistan är de viktigaste fronterna i kampen, men betonar också att enbart militära framgångar inte kommer att leda till seger:

”Att använda militär makt spelar en roll, men ansträngningar för att tillfångata eller döda terrorister kommer förmodligen att vara underordnade åtgärder för folkligt inflytande och ekonomiska program för att gynna utvecklingen”.

När det gäller andra potentiella hot nämns Kina och Ryssland, liksom de återstående länderna i det som George Bush kallade ”ondskans axelmakter” – Iran och Nordkorea.

Kinas uppgång gör att landet skulle kunna konkurrera med USA, och den ryska regeringens tillbakadragande från demokratin och dess allt mer hotfulla attityd mot grannländerna ger anledning till oro, enligt strategidokumentet.