När produktionen flyttat till en ny region och fabrikslokalerna står tomma, vad finns då för spår kvar? Vad finns kvar av fabriksarbetarnas timmar; vilka bilder, relationer och historier producerar de? Vilka av dessa är värda att ta vara på, i vilken form ska de arkiveras, och hur ska de sedan göras tillgängliga?

Neil Cummings och Marysia Lewandowska har i filmarkivet The Enthusiasts samlat svartvita 16 mm-filmer gjorda i polska filmklubbar under 60- och 70-talet. Klubbarna var knutna till olika fabriker, var och en med egen utrustning tillgänglig för medlemmarna. Regissörer som exempelvis Kieslowski reste runt och gav tekniska kurser, och många av filmerna är oväntat vackert gjorda. I arkivet har filmerna sorterats in under tematiska rubriker som Arbete, Kärlek, Drömmar, etc. Det finns två förslag, två modeller, att hämta ur projektet. Dels värdet i själva filmklubbarna, i att arbetarna skaffar sig ett filmspråk för att berätta om sina egna erfarenheter; dels frågan om vad som kan vinnas av att, som Marysia Lewandowska uttryckt det, “Arbetarna och akademikerna upptäcker varandras kultur och påminns om vad de har gemensamt”.

Det märks hur Manifestas curatorer, i sina val av deltagande konstnärer och i sina beställningar av verk, förutom att relatera till olika kulturella, historiska och strukturella problem i regionen, också fokuserat på globalisering, migration, hegemoni och motstånd. En intressant fråga vore vad som skulle kunna vara en visionär estetik för dessa ämnen. Hur ser det symboliska bildspråk ut som kommer ur antiglobaliseringens aktivism, och hur skulle bilderna kunna göras annorlunda? Hur skulle man kunna använda dem som redskap för att tänka kring globalisering?

Peter Friedls svartvita fotografier i serien Theory Of Justice är ett experimentellt exempel, föreställande människor som i symboliska handlingar visar på en vilja till konflikt när de avkrävs konsensus. Deras mot-gester spelas upp på till exempel badplatser snarare än i demonstrationståg, och samtidigt som bilderna vägrar att vara dokumentära eller bokstavliga visar de en verklighet som slutar anpassa sig efter konstruerade teorier om rättvisa.

Andra estetiska lotsar är bilderna ur ProfessorBad Trips psykedeliska dödsbo. Gianluca Lerici dog 2006, och lämnade efter sig ett hus fullt av teckningar, målningar och collage. Han gjorde myllrande bilder i skrikiga artificiella färger, för skivomslag, seriealbum och, faktiskt, för några politiska manifest. Neopsykedelia skulle kunna ses i sin gränsupplösande aspekt; kroppsligt, geografiskt och tidsmässigt öppnar detta för ett vidgat tänkande om vilka som omfattas av vår solidaritet (för djurrättsaktivister går solidaritet över artgränser, för miljöaktivister gäller solidaritet med framtiden, etc.).

En tredje variant på en form lämpad för att framställa globalisering underifrån är videoinstallationer med flera projektioner. Möjligheten att i dessa samtidigt spela upp parallella historier som binder ihop platser och människor är unik för just utställningsrummet och installationen. På Manifesta finns Alexander Vaindorfs Detour. One Particular Sunday. som berättar om några av 300 000 ukrainska arbetare i Rom. I tre olika bilder talar de om sina jobb i den italienska hemtjänsten, och om hur de på lediga söndagar samlas på och tar över olika offentliga platser. Ibland kommer de samtidigt in på samma fråga, om hemhörighet, eller gråa ekonomier, eller informella gemenskaper. I dessa ögonblick uppstår också i installationen en tillfällig gemenskap, innan historierna igen glider isär.