Det här relaterar givetvis till varför det står Bollstabruk och Haparanda på de svenska flaggorna i Österrike och Schweiz, inte Malmö eller Göteborg. Engagemang i en internationell turnering – den hisnande känslan att det spelar roll vad som händer, och inte bara är lättsam underhållning i väntan på nästa allsvenska omgång – kan nog bara uppstå om du inte är indoktrinerad i ett klubblag. Då är du redan för upptagen på andra håll.

Själv lutar jag rätt ofta åt klubblagsmentaliteten. Tycker att uppmärksamheten kring landslaget är tröttande och svår att engagera sig i på allvar.

Men det finns en del av landslagsfotbollen som ett klubblag aldrig kunnat ge mig.

Det handlar om minnen.

Det finns liksom ett inbyggt löfte om minnesvärdhet när Sverige spelar en viktig fotbollsmatch. Lång tid framöver minns du exakt vad du gjorde. Var någonstans du satt. Vilka du pratade med. Vad det var i glaset som du hällde ut när Zlatan kvitterade.

När det blir så stort och så intensivt som en internationell herrfotbollsturnering, och det blir nästan aldrig så stort och intensivt, blir detaljerna så tydliga, så omedelbara, att de fäster sig i hjärnbarken någonstans bredvid Stefan Holms OS-guldhopp eller Borgs femte Wimbledontitel. Du kan ju försöka glömma bort det, men det är ungefär som att försöka glömma vem Luke Skywalkers pappa är. Det blir allmänbildning på en gång.

Det klarar liksom vanlig äktsvensk klubblagsfotboll inte av. Frångår man kvällstidningsretorikens fradgande överdrifter så är det konkret så att högst ett par gånger om året är matcherna ”direkt avgörande”, ytterligare någon gång får man se ett ”historiskt” eller ovanligt snyggt mål, och så vidare.

Sånt händer däremot per definition i varje match i ett EM. Allt är viktigt, allt är lite historiskt. Och det tillåter en att vara en smula selektiv: kommer ni ihåg hur matchen med Zlatans klack, egentligen såg ut? Jag har den någonstans på datorn hemma. 4–0 hade varit ett rättvist resultat. Till Italien då alltså.

Den selektiviteten uppstår därför att i samma ögonblick som den där klacken dalar in så får varje idrottsintresserad person ett allt annat överskuggande ögonblick som man har förmånen att få behålla intill döddagar. Vem fan bryr sig om hur första halvlek såg ut?

Visst, det är lättköpt. Men det är en häftig känsla. Och en anledning till att jag, med en dåres envishet, trots sex minuters reklamavbrott och stundtals imbecill journalistik och trots den moraliska tvivelaktigheten hos organisatörerna, fortsätter att gång på gång återvända till det svenska herrfotbollslandslagets öden och äventyr.

Nu tar sport och hälsa semester i några veckor. Vi syns till hösten. Hoppas ni får en rejäl näve minnesvärda ögonblick under sommarens idrottsevenemang.