Jag minns och ryser, jag skriver och jag förundras samtidigt över att så många av oss ändå kom undan såpass bra som vi gjorde, att vi överlevde, växte upp och blev vuxna. Eller hur? Tips på sommarkvällsaktivitet: Be dina fem närmaste vänner berätta om sina tonårsknas och låt er fascineras tillsammans.

Hur som helst, sen sätter jag mig i skruttbilen och kör sex kilometer till närmaste fortfarande öppna lanthandel för att köpa mer kaffe, men där på parkeringen så dör eländet igen. Bilen alltså. Jag tror det är minst tusende gången nu, våra reparationskostnader har redan sedan länge överstigit inköpspriset och jag öppnar motorhuven och svär högt medan jag tittar på detta obegripliga myller av slangar och sladdar och skit och jag slirar lite naivt med startnyckeln i hopp om mirakel – men ingenting funkar så klart och till sist har jag inget annat val än att lämna skruttbilen, ta mitt kaffe och börja GÅ tillbaka, vilket jag redan gjort alldeles för många gånger.

Jag går där i vägdammet och muttrar och tänker på drömmen som fick oss att en gång köpa Selma – vi tänkte att hon likt en viss Lagerlöf skulle ta oss på sina vingar och visa oss Sverige. Och visst har vi kommit iväg, men sen har vi fått panikrulla av motorvägar i stora gråa rökmoln eller fastnat djupt i skogar in-the-middle-of-nowhere med varningslamporna på instrumentpanelen blinkandes som diskobelysning eller med en kylare som håller lika mycket vatten som en tesil. Förra årets så kallade bilsemester tillbringade vi på och mellan olika bilmekanikers oljedoftande asfaltdjunglar med våra allt mer förtvivlade barn. Och ändå pratas det så positivt om ”sommarbilar”, jag har flera vänner som är på väg att köpa en just i detta skrivandets stund och jag släpar mig fram där i vägdammet och frågar mig verkligen varför.

Men så bromsar en bil in. En bilruta rullas ner och en vänlig människa innanför ropar:

"Behöver du hjälp? Kan jag skjutsa dig någonstans?"

Och jag blir så lycklig att jag nästan börjar gråta. Och sen: Denna vänliga människa skjutsar mig hela vägen tillbaka till lanthandeln och hon hjälper mig att få Selma till en bilmekaniker och hon skjutsar mig tillbaka igen, och inte vill hon ha ett öre för bensinen. Och vi hinner lära känna varandra ganska bra under eftermiddagen som rinner iväg och hon berättar att hon är pensionerad gymnasielärare och jag berättar om mitt skrivande och när vi till slut är i sommarstugan igen och jag får bjuda på kaffe i alla fall, så enas vi om att tonårsperioden på många sätt påminner om att vara en skruttbil. Faktiskt. Och att Selma trots allt HAR visat oss Sverige. För hjälp kommer ju först när man verkligen behöver den, och just genom att bli riktigt strandad och nödställd på de mest omöjliga och jobbiga ställen får man möta det hjälpsamma genuint varma generösa Sverige. Det Sverige – som förmodligen är anledningen till att så många av oss ändå kom undan såpass bra som vi gjorde, och överlevde tonårstiden. Eller hur?