Den nya plattan tog sin start under en annan resa till Spanien. Resultatet är soul på svenska. Texterna han hade med sig hem från Spanien var visserligen på engelska och det var de fortfarande när de spelade in på Betel Folkhögskola.

– Det var lite läskigt där. Kändes helt sjukt att vara i de stora lokalerna vid en mörk älv helt ensamma och läsa gudsordspråk på väggarna. Men de hade helt grymma grejer.

När han visade en svensk översättning för gitarristen Klas Eriksson fick han beröm och blev peppad. Så Emrik åkte till Nordkoster och översatte fler. Några låtar fick helt nya texter och ett par, som Minnesbilder och Kosteratmosfär pt 2, fick till och med nya melodier. Allt efter det att musiken redan var inspelad.

Ett bonusspår sist på cd:n är nu den enda påminnelsen om det engelskspråkiga ursprunget.

Videon till Sommarängel består av bilder från en gammal semester Emrik gjorde under sitt ”gamla liv”.

– Det var en festsemester när jag var som mest igång.

Det gamla livet, som Emrik kallar det, ligger numera sju år bort.

– Jag var jätteberoende av olika droger och alkohol och på väg att bryta mitt förhållande. Jag hade några spelningar där jag nästan inte klarade av att uppträda. Jag tror att man kommer till nån gräns där man väljer det ena eller andra livet.

Emrik sökte hjälp för att klara sitt val. Till stor del för att rädda förhållandet. Med hjälp av en fond för musiker med drogproblem fick han möjlighet att få hjälpen utan kostnad.

Han säger att han inte är vare sig bitter eller arg för att han slösat bort åren. Han ser det som en sjukdom från vilken han tillfrisknat, en fas som gått över och som trots allt skänkt användbara erfarenheter.

– Det är ju många som har såna perioder och som sen jobbar på reklambyrå, har barn och villa och ett litet hus i Bohuslän. Det var en fas som varade jävligt länge liksom, säger Emrik och skrattar.

Det gör han ofta. Skrattar. Och det allvarliga ämnet utgör inget hinder.

– Det är viktigt att man inte romantiserar det gamla livet, att man inte fastnar i gamla krigshistorier.

Emrik säger att det skönaste med att vara helt vit är att han får så mycket tid över till annat och att han slipper ljuga.

– Missbruket tog så mycket tid och jag var så trött på mig själv – för att jag inte gjorde någonting, inte skrev några låtar, ingenting. Det är först nu jag börjar förstå hur så kallade vanliga människor lever sitt liv. Och det känns skönt.

Finns det aldrig stunder då man saknar ett sådant gammalt liv och återigen vill släppa taget och kontrollen?

– Ibland kan jag sakna den totala galenskapen. Men det räcker ju med att träffa gamla vänner som är kvar vid samma punkt där man lämnade dem för att det ska gå över. Och man har hittat andra prylar istället – inte minst kreativt.

Förr sjöng han med Stonefunkers och arrangerade partyn under Klubb Cashbahs flagg tillsammans med Hans Sinclair. Och även om Sinclair var med på skidresan i Frankrike är det inte aktuellt att bli klubbarrangör igen. Däremot snackas det om att återförena bandet.

Emrik tror att det var när Stonefunkers gjorde Ovan där som han insåg att han själv skulle kunna skriva på svenska.

– Jag hade haft tanken länge och när jag väl gjorde det var det så enkelt och gick så lätt. Sen gällde det bara att hitta ett sångsätt som inte var som Mauro Scoccos.

Också musikaliskt har Emrik genomgått en stor förändring. Eller utveckling. Från Stonefunkers grottfunk till en lågmäld singer/songwriter-soul framförd av skolade jazzmusiker. De nuvarande inspirationskällorna bär namn som Bill Withers, Al Green och Ray Charles.

Texterna handlar om relationer, känslor, det gamla livet och åldersfunderingar. Att omslaget pryds av ett fotografi av Emrik som åttaåring är ingen tillfällighet. Nu är han 43 men har ingen större åldersnoja, påstår han.

– Man är i mitten av livet – beroende på om jag slutar röka eller inte – och det enda jag känner är att jag skulle vilja ha mer tid så att jag hinner göra mer grejer, skapa mer, resa mer. Samtidigt ser man massa gamla bluesgubbar och författare som fortfarande är aktiva, och dem är det rätt skönt att identifiera sig med.

– Men man har ju ingen aning om ifall man får vara frisk eller om man trillar av pinn vid 58, som pappa. I så fall är det ju rätt kort kvar...

Skrattet igen. Det smittsamma.

Solen gassar in genom panoramafönstren. Trots de vita sommarkläderna blänker gott om svettdroppar i sångarens panna. När jag går ut i friska luften stannar Emrik kvar. Söker sig längre in i kaféet. Förmodligen med något franskt för ögonen.