Ett stort, grönt tygstycke ligger på golvet i Bezdomnys lokal på Tredje Långgatan. Bokstäver, utklippta av rött tyg bildar en lysande kontrast mot det gröna. Genom fönstret i taket letar sig ljuset ner över verket. Lokalen tillhör en konstnärsgrupp bestående av fem konstnärer. Stina Östberg och Magdalena Rapala visar runt och berättar.

Varje konstnär har sitt eget arbetsrum, men gemensamt har de en projektyta där de arbetar under namnet Bezdomny. Projektytan är dels en konkret yta i lokalen där man kan arbeta tillsammans eller enskilt, dels en mental yta där Bezdomny gemensamt försöker formulera sig kring tankar och idéer som sedan visas på olika platser och på olika sätt.

Stina och Magdalena pratar om nätverk. Hur nätverk gör att saker och ting sprider sig och hur man på så sätt får kontakt med människor. Och det är inte bara konstnärsvärlden som är intressant. Bezdomny nätverkar gärna med olika sorters människor från olika typer av verksamheter. Därför hyr de ut kontorsplatser även till människor som inte sysslar med konst.

I Bezdomny ingår konstnärer som alla är utbildade på Valands Konsthögskola. Det betyder inte att de har samma uppfattning om konst eller konstnärsbegreppet.

– Har vi varit ense någon gång, ler Magdalena och ser på Stina.

– Vi har ofta vilda diskussioner. Det kan bli arbetsamt och ibland blir det konflikter. Men hade vi tyckt lika om allt så hade det inte blivit intressant, säger Stina Östberg.

Bezdomny handlar mycket om att ha en ”do-it-yourself”-attityd. Att inte förvänta sig att någon ska ringa från Moderna Museet. Att allting inte behöver vara ordnat och fixat. Varför vänta på en inbjudan när man kan skapa något själv, resonerar de.

– Man ska inte gnälla över pengar. Jag ska inte behöva vara uppbunden av om jag får pengar eller inte. I Sverige har vi det för bra. Vårt motstånd är att det är för enkelt, säger Stina Östberg.

Myten om den flummiga, rödvinsdrickande konstnären känner de inte igen sig i. Drivkraften och gör-det-själv-attityden innebär hårt arbete. Dessutom arbetar de ideellt. Men attityderna de mötts av har bara varit positiva och det hjälper en bra bit på vägen när de arbetar med sina projekt.

I maj förra året ägde Bezdomnys första event rum. Det hölls hemma i Stina Östbergs lägenhet. En utställning av skulpturer i köket och poesiläsning var några av programpunkterna. På höstkanten följdes det upp av ytterligare två event i samma anda, hemma i någons lägenhet, med bland annat filmvisning, historieberättande och en punkspelning.

– Går man på ett galleri känner man igen alla som är där. Hemma i en vanlig lägenhet kommer det visserligen också människor man känner, men det har faktiskt dykt upp en hel del okända ansikten. Det blir en helt annan stämning, en positiv och avslappnad atmosfär där folk pratar med varandra, menar Stina Östberg.

Dagen efter Bezdomnys event i Stinas lägenhet ringde det på dörren. Det var en familj som hört att där skulle vara en utställning. Trots att eventet redan hade varit bjöds de in för att titta på skulpturerna som fanns kvar i köket.

Bezdomny handlar inte bara om att ge, utan också att kräva någonting av besökaren. Man försöker involvera besökaren att vara en aktiv deltagare. Magdalena ger exempel från ett av deras event där två konstnärer från London bjöd in folk att interagera i en film.

– Två besökare som inte kände varandra hamnade i samma scen. Det var spännande att se hur dessa två efteråt kunde dela samma upplevelse, trots att de egentligen var främlingar för varandra.

En dryg vecka efter mitt första möte med Bezdomny besöker jag dem igen. Det gröna tyget på golvet är nu ersatt av tidningspapper. En kvinna i röd gasmask klistrar tidningssidor på något stort som hänger från taket. Det är söndagseftermiddag och vårsolen har hittat till Göteborg. Men här jobbar ändå några få, uthålliga, med det som ska bli en skulptur och som har tagit hela helgen att göra.

Skulpturen är en del av ett projekt som Bezdomny gör tillsammans med DUNS, De Unga med Neurologiska funktionshinder i Sverige. Samarbete präglas framförallt av konkret arbete, snarare än möten och på Clandestinofestivalen kan man ta del av projektet och besöka skulpturen.

Men allt i samarbetet är inte planerat. Att gå in i ett samarbete och se vad som händer, det är det som är det experimentella. För Bezdomny är processen viktigare än resultatet.

Med projektet vill de också belysa utanförskap och tillgänglighet. Därför kommer en del av arbetet bestå i att gå ut tillsammans på olika ställen, framför allt krogar, för att kartlägga hur tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar ser ut.

Stefan Gustavsson på DUNS säger att föreningens medlemmar träffas regelbundet för att fika, äta tillsammans eller se en film.

– Det behövs saker som kan aktivera våra medlemmar, så jag ser bara fördelar med att vi lärt känna Bezdomny, Och jag hoppas att fler medlemmar vill engagera sig i liknande projekt i framtiden.

Namnet Bezdomny är polskt/ryskt och betyder ”utan hem”, men i en positiv, självvald bemärkelse. Stina och Magdalena återkommer hela tiden till de ord som kan sägas beskriva kärnan i Bezdomny: deltagande, motstånd, energi, kraft och osäkerhet. Energin och kraften i processen är det viktiga och man vet inte alltid var man hamnar.

– Det är som att stå i en järnvägsknut och vara på väg någonstans. Ens motstånd blir att välja väg, säger Stina.

Magdalena skiner upp och nickar ivrigt instämmande. I den här frågan är de definitivt ense. b