I tusentals år har människan strävat mot ett mål: att kunna ha en bra levnadsstandard utan att behöva slita hårt. Nu står vi där. Endast ett par procent av våra tillgängliga timmar behövs för att producera vår mat. En del tid behövs för att bygga hus, ta hand om sjuka och annat nödvändigt. Men det blir ändå en massa tid över.

I en ekonomi som bygger på ständig tillväxt ses detta som ett problem. Arbete ses plötsligt som ett självändamål, 'arbetslöshet' som något som måste bekämpas. Och liksom en galen miljardär, som jobbar tills han får magsår istället för att slappna och njuta av sin rikedom, förstör vi vår egen livskvalitet.

För att få människor att arbeta fast det egentligen inte behövs krävs en mycket smart säljkampanj. En sådan kampanj finns och den kallas 'kampen mot arbetslösheten'. Den förs av höger- och vänstergrupper tillsammans och går ut på att ekonomiskt och socialt straffa dem som inte lönearbetar, för att på så sätt få meningslöst lönearbete att framstå som jämförelsevis attraktivt.

Vänsterdelen har tagit på sig att tycka synd om de stackars arbetslösa och ge dem en oattraktiv offerroll. De som inte lönerbetar idiotförklaras och förnedras i påtvingade arbetsmarknadsåtgärder. Längre

högerut har man tagit på sig att 'ställa krav på' dem som inte lönearbetar och ge dem en än mer oattraktiv skurkroll.

På detta sätt har man knutit människovärdet till lönearbetande. Däremot finns ingen som helst koppling mellan samhällsnyttan av en aktivitet och betalningen för den.

Vet Fredrik Reinfeldt till exempel, när han säger att 'även de impopulära jobben behöver utföras', att de vanligaste lediga jobben är som telefonförsäljare? Om Fredrik nu mot förmodan vill ha fler säljsamtal är han nog ganska ensam om det.

Många av dagens jobb - inte bara telefonförsäljning - tillsatta som lediga, behöver faktiskt inte utföras. I många fall är det till och med bättre om de inte utförs. Jag skulle till exempel kunna försörja mig på att sälja tobaksaktier, göra porrfilm eller lobba för vapenindustrin. Eller så skulle jag kunna arbeta med att sprida missnöje och falska behov i reklambranschen, eller på en resebyrå med att sälja klimatförändringsresor till Thailand. Eller kanske ska jag dra mitt strå till tillväxtstacken genom att servera övergödda människor industrikött på Mc Donalds? Alla dessa marknadsliberaler som tror på konkurrens och tycker att företagen bör regleras genom konsumentmakt, varför talar de aldrig om producentmakt? Alla som arbetar är producenter. Bör vi inte ha rätt att välja vad vi vill producera likaväl som vad vi vill konsumera?

Ibland är det inte produkten som är problemet, utan arbetsvillkoren. Många samhällsnyttiga jobb är stressiga, underbetalda eller alienerande. Sådana jobb bör folk också ha rätt att säga nej till. Då måste lönerna och arbetsvillkoren i dessa yrken förbättras tills folk vill ha jobben. Och om ingen vill vara kontorsstäderska på heltid, då kan faktiskt de som arbetar på kontoret turas om att städa. Om alla kontorsarbetare städar en halv dag i veckan så får de lite motion och omväxling och man kanske behöver anställa en kontorsarbetare till. Sådana skiften skulle kunna utrota en massa tråkiga arbeten och skapa nya, bättre och mer varierade jobb.

I ett tidsrikt samhälle finns ingen ursäkt för dåliga arbeten. Fackförbundens begränsade visioner förvånar mig. När ska de börja våga bejaka alla de möjligheter vår tidsrikedom erbjuder? När ska de börja arbeta för en mer människovänlig ekonomi, förkortad arbetstid och medborgarlön?