Det individuella programmet växer. Utbildningen är i dag landets näst största gymnasieprogram. I Göteborg går över tio procent av gymnasieeleverna på det individuella programmet.

Det var tänkt som en specialutbildning för ett fåtal skoltrötta och omotiverade elever. Men på drygt tio år har det individuella programmet utvecklats till en jätte. Förra året gick 1 500 elever på det individuella programmet, bara i Göteborgs kommun.

- Jag kan aldrig tro att det var tänkt att programmet skulle bli så här stort.

Det säger Ann-Britt Nilsson, verksamhetschef på Vingagymnasiet och ansvarig för det individuella programmet i Göteborgs kommun.

Hon är orolig över utvecklingen. Enligt henne är den ett tecken på ett allvarligt samhällsproblem; på tilltagande klyftor mellan fattiga och rika, mellan högutbildade och lågutbildade.

Hon säger att det sociala gapet i Sverige växer. Att det blir svårare och svårare för personer med brister i sin utbildning att ta sig in på arbetsmarknaden. Att det höga tempot i arbetslivet och kravet på kunskap inte ger något utrymme för misslyckanden.

- De enklaste arbetsuppgifterna har försvunnit samtidigt som tempot är så högt att ingen har tid att hjälpa de här ungdomarna in på arbetsmarknaden. Tidigare fanns det alltid en möjlighet att börja på något jobb och där fanns alltid personer som hade tid och överseende. I dag är det tvärtom. Om eleven inte är motiverad så är det ingen som har tid att lära eleven hur det går till på en arbetsplats.

Ann-Britt Nilsson berättar att det ofta handlar om mycket desillusionerade ungdomar utan några egentliga framtidsplaner.

- De har ingen bild av vad de vill göra med sina liv. De har inget självförtroende. Därför handlar vårt jobb mycket om att skapa just bilder av framtiden och lite självkänsla.

Vid sidan av de ökade klyftorna och det förändrade arbetslivet lyfter Ann-Britt Nilsson fram ett stort antal faktorer som enligt henne bidragit till utvecklingen. Hon pekar på de tuffa behörighetskraven till de vanliga gymnasieprogrammen. Hon menar att det saknas resurser i förskolan och grundskolan. Och att friskolorna bidragit till en segregation som dränerat den kommunala skolan på duktiga elever.

Men det är inte bara fler elever som går på det individuella programmet i dag än tidigare. Dessutom har deras behov blivit större.

- När vi startade Vingagymnasiet för fem år sedan hade 70 procent av eleverna behörighet till den vanliga gymnasieskolan efter ett år. I dag är det tvärtom. Efter ett år har bara 30 procent behörighet. Många elever har kunskaper på mellanstadienivå när de kommer hit.

Enligt Ann-Britt Nilsson finns det två förklaringar till det försämrade resultatet. Dels att grundskolan blivit sämre på grund av resursbrist, dels att stora barnkullar tynger hela skolsystemet.

Samtidigt vill hon inte vara alltför kritisk. De grundläggande problemen finns inte i skolan utan i samhället i stort.

- Vi har en föreställning om att alla ungdomar skall vara redo för arbetslivet eller för vidare studier vid samma punkt i livet. Men hur kan vi tro att det skall vara så. Barn och ungdomar mognar i olika takt. Alla kan inte vara redo för gymnasiet när de är sexton år.

Individuella programmet - en kontrollstation

ANALYS:

Kunskapssamhällets baksida

Arbetslivet har förändrats. Den permanenta arbetslösheten ställer stora krav på arbetstagarna; utrymmet för misstag och för brister i utbildning och social kompetens krymper för varje år.

Därmed blir det allt svårare för ungdomar att komma in i arbetslivet. En 16-åring utan några speciella kvalifikationer kan inte räkna med att få något jobb - någonsin.

I Göteborg finns 1 500 ungdomar som befinner sig i limbo. De har inga jobb och de har inga betyg som gör dem behöriga till gymnasiet. För dessa ungdomar finns det individuella programmet.

Satsningen på dessa ungdomar är ett prioriterat område enlig politikerna. Samtidigt saknas resurser. Enligt Skolverkets statistik är det bara hälften av eleverna från det individuella programmet som går vidare till en vanlig gymnasieutbildning.

Ända sedan folkskolan inrättades 1842 har den svenska skolan haft ett dubbelansikte. Dels har skolan fungerat som en viktig kunskapsspridare, dels har skolan fungerat disciplinerande och kontrollerande. Barn och ungdomar ur den farliga underklassen skulle under 1800-talet uppfostras och hållas under uppsikt. De skulle inpräntas med borgerlig arbetsmoral och de skulle inte ges utrymme att drälla på stan eller landsbygden och ställa till med bråk.

Det finns paralleller mellan 1800-talets industrialisering och dagens övergång till ett kunskapssamhälle. Då som nu hamnar människor i kläm. Och då som nu talas det mycket om behovet av ordning och reda, kontroll och disciplin.

Frågan är hur det ökande antalet elever på det individuella programmet skall tolkas. Handlar det om en ärlig satsning på ungdomar i en utsatt situation, eller handlar det om rädslan för vad dessa ungdomar skulle hitta på om de inte hade någonstans att gå på dagarna, om det inte fanns en kontrollstation som fångade upp dem?