Fördjupning


Ivar Andersen
Fria.Nu

Konsten som förändrar stadsbilden

På några få år har gatukonsten exploderat i Sverige. Från att ha varit en perifer företeelse som väckte lika stor förvåning som förtjusning har den vuxit till ett stående inslag i de flesta större städers gatubild.

  Det är en uttrycksform med en potential radikal nog att både i grunden förändra vårt traditionella sätt att se på konst och utmana mäktiga kommersiella intressen om rätten till det offentliga rummet. Men också en uttrycksform som riskerar att exploateras av precis de intressen den opponerar sig mot.
  Vi följde med gatukonstnären Hop Louie ut på stan en helt vanlig dag för att klistra upp affischer och prata lite.
Det här är det tråkiga, säger Hop Louie och börjar smeta ut cement på baksidan av sina kakelplattor.
  Därefter sätter han upp dem, fixerar omsorgsfullt med murbruk och tvättar slutligen av med vatten. Det röda och rosa kaklet lyser klart mot den i övrigt grå betongen. Hop Louie lägger huvudet på sned och tittar lite skeptiskt på sitt konstverk.
- Sitter de rakt? frågar han.
Det är en helt vanlig eftermiddag och vi befinner oss i hjärtat av Södermalm i Stockholm. Klockan har precis slagit fyra och på gatorna kring Nytorget trängs barnvagnskörande småbarnsmammor med gymnasieelever som sökt sig till stadsdelens många kaféer, och medelålders tjänstemän på väg hem från sina arbeten. Men ändå tycks ingen bry sig om att Hop Louie - som att det var det naturligaste i världen - dekorerar väggar och elskåp med mosaiker och affischer.
- Affischerna kan jag sätta upp när som helst, det är ingen som bryr sig. Kaklet tar lite längre tid så det får man vara lite mer försiktig med.

Ett genomgående motiv i hans produktion är Christer Pettersson. Hop Louie hade visserligen börjat klistra och affischera medan Christer Pettersson ännu var i livet, men det var genom dennes död som form, forum och inspiration föll på plats.
- När han dog uttalade sig Göran Persson och sa: 'ett sorgligt och patetiskt liv är förbi.' Det var hans kommentar till det hela. Även fast Chrille blev frikänd för Palmemordet så kommer alla alltid att minnas honom som ett kräk, och då tänkte jag att jag skulle göra någon form av hyllning till honom.
Hop Louie gjorde sin första sprejmall föreställande Christer Pettersson och dekorerade sedan de kvarter i Sollentuna där denne bodde de sista åren av sitt 'sorgliga och patetiska' liv.
Initiativet rönte oväntat stor uppskattning, och många som sett sprejkonsten hörde av sig till Hop Louie med kommentarer och funderingar. Genomgående var att de allra flesta uppfattade företaget som någonting fint och respektfullt. Det föreföll som om det fanns ett behov eller ett intresse av att nyansera bilden av Christer Pettersson som enbart ett samhällets olycksbarn. Att det fanns en alternativ bild än den som sensationslysten massmedia med jämna mellanrum gjorde bruk av för att sälja lösnummer.
Sedan dess har Christer Pettersson återkommit i otaliga variationer, och hans ansikte är numera ett i det närmaste stående inslag i innerstadens gatubild.
När vi träffas har Hop Louie precis tryckt upp nya affischer med sitt motiv framför andra. Årsdagen av Palmemordet aktualiserade debatten om skuldfrågan - och med affischer och klistermärken fortsätter den debatten nu att föras i det offentliga rummet.
- För ett tag sedan så pratades det om Palmemordet igen, och då var det återigen Chrille som fick skulden för allting. Han var liksom det perfekta svarta fåret för folk att skylla på. Han var missbrukare, arbetarklass och trasig snubbe.
  
Den nye Christer Pettersson ser annorlunda ut. Han är välfriserad och blickar ogenerat tillbaka mot betraktaren. Med slagorden 'kärlek, styrka, klass' utskrivna på en banderoll som ramar in hans ansikte erinrar han om ikonkonst. Kanske är han lite lik den Christer Pettersson som kunde ha funnits om omständigheterna varit annorlunda.
  - Han är den perfekte antihjälten att hylla, säger Hop Louie. Han levde på samhällets botten, och det är möjligt att han var ett kräk. Men varför var han ett kräk då?
Han kallar sin konst politisk. Tidigare rörde det sig om mer explicta ställningstaganden, men eftersom Hop Louie märkte att gatukonst med politiska motiv plockades ner betydligt snabbare, är det agiterande draget
i dag nedtonat till förmån för mer tvetydiga och vagt antiauktoritära budskap. Det kan vara ett barn som med nedböjt huvud säger till sin fader att han inte ångrar någonting eller arbetare som fångas i strålkastarljuset från en fängelseliknande fabrik.
Som många andra gatukonstnärer engageras han av frågan om vem som har rätt till det offentliga rummet. Reklam är en institution som inte bara dominerar stadens offentliga utrymmen i visuell bemärkelse, utan också gör avtryck i människors sätt att tänka.
Hop Louie berättar att de allra flesta som tar kontakt med honom när han sätter upp sin konst är positivt inställda och intresserade. Men det händer också att han anklagas för vandalisering och hotas med polis. När det senare inträffar brukar han säga att han arbetar med en reklamkampanj. Det fungerar - märkligt nog - nästan alltid.
- Jag brukar skylla ifrån mig och säga att det är reklam. Att det är en reklamkampanj jag gör. Något som de kan acceptera. Reklam är okej att sätta upp, så då säger jag att det är reklam.

Gatukonstens relation till reklam är inte helt okomplicerad. På sätt och vis befinner den sig någonstans i ett gränsland mellan reklamvärlden och konstvärlden. Den hämtar uttryck och inspiration från konsten samtidigt som den existerar i och gör anspråk på samma forum som reklamen. I likhet med reklamen betonar den en kommunikation mellan avsändare och mottagare.
Men hur den uppfattas som konstnärligt uttryck påverkas i hög grad av att relationen mellan just avsändare och mottagare förändras. Om relationen mellan konsument och producent inom etablerad konst är relativt fixerad så är den inom gatukonsten betydligt öppnare. Producenten placerar ut sina verk på gator och torg, och konsument är vem som än lever i eller vistas på dessa platser. Vilket - med lite god vilja - kanske tillåter en koppling mellan utövande av gatukonst och decentraliserad demokrati.
- Som det är nu så är konstvärlden väldigt elitistisk, säger Hop Louie. Har man inte gått vissa skolor och inte blivit omnämnd av vissa konstkritiker så är man ingen riktig konstnär. Men jag tror att vem som helst kan göra konst, och om jag då har ett alter ego blir det inte viktigt vilka konstskolor jag gått eller inte gått.

Tobias Lindblad är redaktör på graffititidskriften Underground Productions. Han håller med om att gatukonsten genom sitt sätt att kommunicera kan skapa acceptans för en icke-kommersiell dialog i det offentliga.
- Jag tror att det här står för en äkthet för många. Dels för att det inte försöker sälja någonting och dels för att man uppfattar det som någonting som kommer direkt från riktiga människor. Konstvärlden är ju extremt segregerad och elitistisk, och det här är ju inte det på samma sätt.
Han menar att reklamvärlden och konstvärlden skiljer sig åt genom att den första - vad gäller frågan om vem som har tolkningsföreträde - är ett öppet system medan den andra är ett slutet. För offentlig konst medför bruket till reklamens traditionella kommunikationskanaler stora möjligheter. Och stora risker.
- Jag tror att gatukonsten har väldigt bra förutsättningar för en kommunikation, men det är också ett uttryck som blir extremt känsligt för exploatering, säger Tobias Lindblad. Det är ju väldigt lätt för ett företag att spreja upp en massa bananer överallt, som We gjorde för några år sedan. Den lever väldigt farligt, just på grund av att den är sådan.
Just detta är ett kritiskt moment för gatukonsten. Det är här - i förmågan att utmana kapitalets ensamrätt till offentlig kommunikation - den har sin radikala potential. Men det är också här den löper störst risk att förlora densamma. Gatukonsten kan sägas ha skapat en allmänning mitt i de kommersiella budskap som dominerar det offentliga, men det kommersiella intresserar sig redan för att kommersialisera denna allmänning.
Såväl We som Nike och Puma har alla
genomfört olagliga reklamkampanjer, och mängder av andra företag har låtit sin marknadsföring influeras av gatukonstens estetik.
Etablissemangskritiska och subkulturella uttryck används ofta i den marknadsföring som riktar sig till den stora svenska medelklassens barn. De som har kapital att spendera men ännu inte valt att följa i sina föräldrars fotspår.

Än har inte gatukonsten förlorat sin radikala och lätt anarkistiska prägel. Fortfarande har varken socialdemokrater eller moderater skickat ut sina respektive ungdomsförbund med sprejmallar i natten.
Och gatukonsten växer explosionsartat. Från att i Sverige först ha varit ett Stockholmsfenomen har den gått från storstadsföreteelse till att nu även börja göra anspråk på det offentliga i landsbygdens småorter.
- Det har blivit större i hela världen tror jag, säger Hop Louie. Stockholm också. Folk som ser snygg gatukonst, eller gatukonst över huvud taget, blir sugna på att göra det själva. Det blir som en snöboll i rullning.
Dagens sista affischer är uppsatta och vi gör oss klara att gå. Hop Louie klagar på frusna fingrar och säger att han längtar till våren och sommaren.
Jag frågar om han någonsin funderar på att sluta. Han skakar på huvudet.
- Nej, jag har funderingar på att sätta upp mer och göra mer avancerade saker. Om jag kommer till ett område där det inte sitter några grejer uppe så får jag nästan lite skuldkänslor för att jag inte har varit där.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Så blev otrygghet normen för journalister

Media

I slutet av Las-karusellen, ett bemanningsföretag? För en generation sedan var fasta anställningar normen för nyutexaminerade journalister, sedan dess har osäkerheten exploderat. Vad var det egentligen som hände, och går det att vända utvecklingen?

Fria Tidningen

Kriget som följer med hem

Det dröjde till 2009 – efter mer än 40 år av internationella insatser – innan Försvarsmakten började följa upp utlandssoldaters psykiska hälsa. Nu pekar myndigheten gärna på att den anställt 22 psykologer och på att alla som återvänder från Afghanistan screenas och genomgår ett hemkomstsamtal. Men soldaterna är ovilliga att erkänna problem och mörkertalet för mental ohälsa antas vara stort.

Fria Tidningen

En rättviserörelses födelse?

På dagen tio år efter att WTO:s möte i Seattle inleddes tog FN:s klimatkonferens i Köpenhamn sin början. För radikala klimataktivister har förberedelserna varit långa och förhoppningarna stora. Men innebar avtalsprocessens död att en ny rättviserörelse samtidigt föddes?

Fria Tidningen

Alla vägar leder till Köpenhamn

Den 7–18 december samlas världen i Köpenhamn för FN:s femtonde klimatkonferens. Delegater från samtliga FN-länder ska försöka nå ett bindande klimatavtal. Nord kommer att ställas mot Syd. Näringslivets lobbyister mot radikala klimataktivister. De som vill förbättra resultatet av mötet mot dem som vill stoppa det helt. Alla vägar leder till Köpenhamn. Varifrån vägen sedan leder vidare är en helt öppen fråga.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu