Med premiären på Umberto Ecos omfångsrika moderna klassiker Rosens namn gjorde Jasenko Selimovic sin sista arbetsdag som konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater. Av Ecos roman återstår i Erik Norbergs dramatisering inte stort mer än skelettet, men Selimovic lyckas ändå sätta tillräckligt mycket kött på benen för att såsom av en händelse råka träffa verkligheten mitt i solar plexus.
För en gångs skull ligger det omvälvande mindre i regissörens gestaltning än i föreställningens nästintill övernaturligt slående träffsäkerhet, rakt in i tidens pågående strid över Muhammedteckningar och bilderna av USA: s tortyr i Abu Ghraibfängelset, mellan västliga demokratiers diskutabla yttrandefrihet och gudsbild, och österlandets dogmatiskt levda religion. Men regins tillvägagångssätt associerar mer till Illustrerade Klassiker än till tankeväckande teater.
Eco leker med tanken att Aristoteles förutom första bandet av sin Poetik också skrivit ett andra, om komedins konst och att klostret äger det enda existerande exemplaret. Skrattets, löjets och satirens, för klostrets andliga överhöghet så misshagliga bok, är också centralt tema för Selimovics uppsättning och även om föreställningen ger åtskilliga tillfällen till skratt så hade det nog inte skadat med betydligt mer av den varan.
Romanen är filosofiskt upplagd, med långa och lärda teologiska resonemang kring konflikternas djupa klyftor, mellan påve och kejsare, mellan samfund och sekter, mellan tro och förnuft. Norbergs dramatisering är strippad intill blotta huvudspåret i den medeltida detektivhistoriens förlopp om morden och deras upphov i den, av klostrets bibliotekarie gömda, så livsfarliga boken. Det blir svårt att ställa krav på en djupare gestaltning när vad som lämnats kvar av Ecos karaktärer så totalt saknar möjligheter till komplexa rollbyggen.
Stefan Sauk som forne inkvisitorn, den sanningssökande spårhunden William av Baskerville, tycks ha stigit in i pjäsen direkt från Riket, nästan utan att hunnit byta om. Men det blir tyvärr litet för mycket av Fem söker en skatt över denne detektivs jakt efter gåtans lösning genom klostrets nattmörka valvgångar. Övriga roller är en veritabel provkarta av flinka dubbleringar, av kvickt och skickligt spelade, komiskt långt drivna karikatyrer.
Robin Stegmar som Spismästare och Örtagårdsmästare är ett lysande exempel, liksom Johan Karlbergs avfälling, italienaren Salvatore. Eivin Dahlgren imponerar både som bibliotekarie och kardinal, även om Lili Rikséns bisarra kostym i den senare rollen är till god hjälp. Sven-Åke Gustavsson fyller vindflöjeln till abbot ända ut i fingerspetsarna. Fredrik Evers excellerar med ett härligt utspel både som fjolligt biblioteksbiträde och besatt inkvisitor. Daniel Larsson gör en oerhört träffsäker tolkning av romanens huvudperson, den unge oerfarne novisen Adso från Melk, vars ledande röst i Norbergs pjästext ersatts av berättarna Henric Holmberg och Mirja Burlin.
Men vad som trots allt skänker en smula eftertänksamhet inför mörkret i medeltidens stämningar är rösternas dröjande ekon under scenografen Lars Östberghs vackert välvda arkadbågar. Ljussättningens nästintill magiska rumsförvandlingar mellan klostrets atriumgård och bibliotekets labyrintiska oändlighet av samlat vetande samverkar med Jonas Franke-Bloms musik. Som sprungna djupt ur scenbildens stenvalv stiger Freddie Wadlings meditativt sjungna elisabetanska sorgesånger från scenens ena sida. Apokalypsens drömlikt belysta mara är en mullrande stark mix av disparat spelade sakrala harmonier ur nattmörkret inför en tillintetgjord Adso.
Föreställningen hade vid premiären ännu inte riktigt satt sig; här och var, inte minst i Stefan Sauks spel märktes en bristande fokusering. Förhoppningsvis känns också gapet mellan satirens gisslande kraft och somliga sceners bullrande naturalism nu ett par veckor senare mindre påtagligt.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.