Jag tyckte verkligen inte särskilt bra om Thåströms senaste skiva, Skebokvarnsv. 209. Flera av texterna känns som pubertala dagboksanteckningar, de är taffligt tonsatta med ett atonalt språk, melodierna lyser för ofta med sin frånvaro och det låter som om alltsammans är inspelat hemma vid köksbordet med en vanlig kassettbandare. Akustisk gitarr, sång och ibland lite piano.
När jag såg vilka Thåström skulle ta med sig på turnén väcktes en förhoppning om att dessa herrar skulle fylla låtarna med någonting mer, utsmycka ljudbilden. Liksom en om att de skulle servera gamla Thåströmsånger i versioner som ligger närmare den nya plattan - mera avskalade. Ett mellanting av Skebokvarnsvägen och Mannen som blev en gris, kanske.
På scenen i Eriksbergshallen skymtar man hammondorgel och piano bredvid gitarrförstärkare och trumset med en rejäl metallplatta hängande på vänstersidan. En snygg tegelfasad bakom alltsammans. Så kommer han in. Ensam. Militärbrallor, keps, långärmad vit tröja med grå t-shirt över. Hänger på sig den akustiska gitarren och sjunger Söndagmåndagsång från nya skivan. Det är bra. Han sjunger bättre och mer inspirerat än på plattan och han är ingen dålig kompgitarrist. Hellberg kommer in och fyller på med piano. Ossler gnisslar fram några vackra bakgrundstoner. Hela bandet är på plats och de fortsätter med Imperiets Som eld. Ingen neråtsång - hans kanske bästa låt - i en perfekt version. Så överraskar med han att köra Århundradets brott från Blå himlen blues-plattan och Karenina från första soloskivan och jag är helt såld. Den inledningen spränger vilken betygsskala som helst.
'Mer ballader', säger han, får det att låta som en sarkasm och spelar Sönder Boulevard. Och sedan håller det inte riktigt samma sagolika klass. Det blir lite för många sånger från Skebokvarnsvägen och han skulle vinna på att också stryka Ungefär så här... och kanske ytterligare någon av låtarna från Gris-plattan.
Kanske gör det att betygsskalan trots allt fortfarande håller men han ligger definitivt i trakterna kring dess övre gräns. Det låter så bra! Bandet är fantastiskt. Conny Nimmersjö står på scenens vänstra kant och röjer för sig själv på sitt grottmänniskolika sätt, som i en egen bubbla. På andra kanten står geniet Pelle Ossler och gnisslar, gnäller, bänder fram skärande vackra toner ur sin gitarr. Elegant som vanligt, i kavaj och med det gråa håret lysande i strålkastarskenet. I honom har Thåström funnit en perfekt följeslagare. Lite som Peter Puders fast mer raffinerad.
Ljudbilden är precis en sådan man drömmer om: mycket akustisk gitarr och piano kompletterat av alldeles lagom mycket trummor och elektricitet - i sin allra snyggaste form när det är Pelle Ossler som serverar den. Och hela tiden Sveriges bästa rockröst i centrum. Kvällens ljudtekniker sköter sig exemplariskt och ljudmässigt finns verkligen ingenting att invända. Jag tror att det är det snyggaste ljud jag hört.
Publiken får tunga partier också. Det gungar bra i Du ska va president, Alla vill till himlen, Ingen neråtsång och Djävulen o jag. Men utan gitarrväggar à la Chips Kiesbye som dränker sången och allting annat. Mer på det gnälliga, Tom Waits-inspirerade sättet. Och sångerna från nya skivan låter inte alls så tunna som där. I The Haters fläskar hela bandet på riktigt ordentligt från början till slut. Och jag kan inte låta bli att undra varför han inte spelade in plattan på det här sättet istället. Med det här bandet, live, rätt upp och ner. Det hade blivit en oerhört mycket bättre skiva.
När det är dags för extranummer ropar publiken efter 800°C. 'Nej, tyvärr alltså', säger Thåström. Han verkar glad. Lite sprallig. Bjuder på ett litet dansnummer mellan de sedvanliga promenaderna över scenen. När han går på för en andra extraomgång hoppas man på något ovanligt. Tänk vad en nedtonad version av Rock"n"roll är död hade suttit fint! Istället gör han Hjärter dam på ett riktigt oengagerat sätt. Lite onödigt. När han resten av kvällen visat upp den exakt motsatta sidan av sig själv - den engagerade, inspirerade och i allra högsta grad närvarande.
Den som infriade alla förhoppningar.