- Allt jag gör handlar egentligen bara om mig själv. Min poesi och musik hjälper mig att strukturera mina känslor och tankar på ett sammanhängande sätt, att få en mening i allt som flyter igenom mig, säger Saul Williams i en intervju med GFT strax innan hans konsert på Nefertiti i julas.
- Det viktigaste för mig är "att se till så att jag inte ger upp inför den ondska som jag fördömer", som den radikale filosofen Henry David Thoreau så elegant formulerade det.
När Saul växte upp i New York i början på 1980-talet så var det bara en sak som gällde: hiphop.
- Från tredje klass och framåt var hiphop det enda som var viktigt för oss. På varje nivå - hur man klädde sig, hur man pratade, hur man gick, satt, allting. Det fanns inget alternativ.
Saul och hans kompisar började rappa och breakdansa, de kände att det för första gången fanns en musikstil som tilltalade dem.
- Vi visste att de som skapade hiphopen var ungdomar precis som oss, så det kändes som vi ägde musiken och var med om att skapa en helt ny livsstil, säger Saul.
Samtidigt väcktes hans intresse för poesi och skådespeleri. Han gick på en skola där teater, litteratur och franska var en del av kursplanen. Redan som nioåring tog Saul en kurs i Shakespeare och gjorde sitt första scenuppträdande som Marcus Antononius i Julius Ceasar.
- Shakespeare och franskan gav mig ett perspektiv på det engelska språket. Jag började skriva rim på klassisk engelska och franska när jag var tio år gammal.
Saul läste mycket och fascinerades tidigt av 'black power'-litteraturen från 1960- och 70-talen. Böcker som Malcolm X:s Självbiografi och Roots fanns nära till hands i hemmet. Sauls föräldrar var aktiva i medborgarrättsrörelsen - de arbetade bland annat med Dr. Martin Luther King - och Sauls äldre syster var engagerad i kampen mot Apartheid. Politiskt engagemang kom naturligt för Saul, eller som han säger: 'my mother taught me well, so I rebell'.
Efter att ha tagit examen i filosofi och skådespeleri flyttade Saul till New York i mitten av 1990-talet. Han etablerade sig snart som en av de främsta spokenword-poeterna i New Yorks sprudlande kafépoesiscen. När han vann den prestigefyllda poesitävlingen Grand Slam satt filmregissören Marc Levin i publiken. Levin blev så pass inspirerad av Sauls uppträdande att han skrev ett manus baserat på Sauls dikter. Filmen fick titeln Slam och Saul var det självklara valet som huvudrollsinnehavaren Ray Joshua - en gatupoet som kämpar mot en felaktig mordanklagelse i det djupt orättvisa amerikanska rättsystemet. Filmen blev en kritikersuccé och festivalfavorit och den belönades bland annat med Camera d"Or i Cannes och jurypriset på Sundance-festivalen i USA.
Mycket av poesin i Slam återkommer på Sauls debutskiva Amethyst Rock Star (1999). Skivan producerades av den smått legendariske Rick Rubin som bland annat producerat Run DMC, Slayer, Johnny Cash och Red Hot Chili Peppers. Musiken är tung och texterna är vassa. Saul är arg men fokuserad och sansad. Han blottar orättvisor, förkastar kyrkans hyckleri och riktar knivskarp kritik mot det amerikanska politiska systemet och samhällets ingrodda rasism. Sauls texter är som en frisk vind i en annars allt för kvav musikstil. Men Saul drar sig från att klassas som 'politisk rappare'.
- Vad betyder det egentligen? Att mina låtar inte är lika kreativa som andras? Varför kallas inte Britney Spears musik politisk? Hon är blond, blåögd, halvnaken och sjunger om kärlek i USA år 2005, är inte det politiskt? Mitt politiska medvetande är inte mer värt än någon annans hävdade politiska omedvetenhet. Och hur vet vi att det inte är medvetet? Att skriva en kärlekslåt i en tid av krig är en politisk handling.
Saul tycker att det ställs större krav på att hiphopen, till skillnad från andra musikstilar, ska vara politisk och okommersiell.
- Va fan är inte rock? Det kan vara lika opolitiskt som hiphop men det är ingen som säger något om det.
Saul menar att dagens hiphop är väldigt politisk men kanske inte på det sätt som de intellektuella och kritikerna vill att den ska vara.
- Om man verkligen vill stödja ett fattigt folks rörelse så kan man inte säga "de här fattiga människorna är inte värda ett skit eftersom de inte sjunger om det vi vill att de ska sjunga om". De kommer att sjunga om det som är intressant för dem. När en svart kille från gettot säger till den vita makteliten "titta på mig, jag sitter här bredvid era idoler Bill Gates och Donald Trump, och vad har jag gjort? Jag skapar beats från en trasig skivspelare och skriver barnramsor och kolla hur mycket pengar jag har tjänat. Jag kan till och med betala dig för att ta hand om mina pengar, och om du försöker ta mina pengar så dödar jag dig." Det är järnhård politik. Jag håller inte nödvändigtvis med om deras analys, men jag fattar vad de menar. Man kan se det som en förlängning av Malcolm X:s och Svarta pantrarnas budskap.
Saul är samtidigt kritisk till mycket av gangster-rapparnas budskap. Han vill inte ursäkta deras sexism, homofientlighet och den närmast religiösa dyrkan av pengar.
- Men det är ett kommersiellt perspektiv att dissa kommersiell gangster-rap. Om man verkligen vill förstå vad det handlar om, istället för att bara generalisera och kritisera, måste man se djupare, man måste analysera systemet. Hiphop-artisterna är ju som alla andra, de anammar samhällets maktstrukturer.
Saul menar att det är samma sak i Hollywood, affärsvärlden och i kyrkan.
- Kristendomen är baserad på tron på en pappa, en pojke och ett spöke. Sunt förnuft säger oss att det borde vara en pappa, en mamma och ett barn - det är en helig treenighet. Kvinnor får inte vara präster, presidenter eller chefer. Och kolla på nya Vogue, full med nakna kvinnor. Hur är det annorlunda från sexistisk hiphop? Det är det inte. Gangsterrapparna efterliknar bara de rådande eurocentriska maktstrukturerna och det är där som de riktiga problemen ligger.
Saul ser likheter mellan gangster-rapparnas texter och maktelitens politik.
- Ända sedan Hollywood började dyrka cowboys har vi varit förälskade i gangstrar. Då blev George W Bush oundviklig, från de första western-filmerna har vi hejat på cowboys när de mördar och våldtar alla som inte är vita. Men för att vi ska se igenom det så krävs det att Bush är vid makten och att gangsterrapparna är på tv. Endast när det blir så synligt kan vi se sanningen och förstå att det är skitsnack som vi inte behöver.
Men inget skulle förändras om vi var nöjda med att få bort Bush från makten och gangster-rapparen från MTV, menar Saul.
- Vi måste vägra att acceptera de ideologier, värderingar och den kultur som vi har ärvt. Vi måste säga "vet du vad, jag kommer att leva mitt liv annorlunda". Det är det som krävs, det är så man kan förändra samhället. Det räcker inte att kritisera symbolerna som vi ser på tv. Vi måste gå till kärnan, och kärnan är fortfarande den kultur som accepterade slavhandeln, häxbålen och all den skiten. Vi lever fortfarande i den skiten, fattar du?