Under snart en termin har eleverna på Slottsbergsgymnasiet i Göteborg kunnat välja inriktningen idrott. På tiden kan tyckas. Ett idrottsprogram har länge varit efterfrågat bland intellektuellt funktionshindrade ungdomar och utbildningen - som sker i samarbete med föreningen Grunden BOIS - är den första i sitt slag på regional nivå.

Den senaste tiden har klassen mest varit fokuserade på basket. Målet har varit Special Olympics-turneringen i Ockelbo, en av flera basketaktiviteter som genomförs parallellt runt om i Europa som ett led i 'Special Olympics Euro Basket Week.' Man har nu utnyttjat de flesta halltiderna till att nöta passningar, dribblings- och skotteknik.

Träningen har gått upp och ner. Eleverna går på idrottsprogrammet tack vare brinnande intresse och talang, men basketsporten, med sitt något komplicerade regelverk, har stundtals känts ovan. De sista träningarna före avresan till Ockelbo kunde dock tecken på en stigande formkurva skönjas. Passningsspelet fick ett annat flyt och skotten började hitta rätt.

När det var dags för uppkast i första gruppspelsmatchen mot Umeå i Kuxahallen i Ockelbo var det dock ingen, varken ledare eller spelare, som riktigt visste var man stod.

Man inledde med att besegra Umeå och KFUM Central från Stockholm med 6-2 respektive 8-5. Därefter följde förluster mot S:t Eriks gymnasium och Häggvik, två renodlade kill-lag som i hög grad levde på varsin stjärnspelare. Just dessa spelare matchades hårt mot Slottsbergsgänget som i sin tur valde att ge samtliga spelare i sitt mixade lag lika mycket speltid.

En viss frustration kunde skönjas i Slottsbergsspelarnas ansiktsuttryck inför den avslutande gruppspelsmatchen mot BK Framtiden från Ockelbo, men ett genomgående signum under turneringen var lagets förmåga att vägra ge upp. Tack vare stark lagmoral lyckades man skaka av sig förlusterna, besegra hemmafavoriterna med 8-0 och ta sig till nästa dags A-slutspel.

Platsen i A-slutspelet innebar att man var garanterade minst brons. Men det innebar också returmöten med S:t Erik och Häggvik. Få vågade nog hoppas - ännu färre tro - på ädlare medaljer. Men det fanns en som ville annorlunda.

Det var strax före läggdags i gymnastiksalen där Slottsbergsgymnasiets spelare och ledare tillbringade natten, som Philip Lubega, lagets storvuxne center, plötsligt satte sig upp i sovsäcken och sa:

- Jag vet hur vi ska vinna i morgon.

Planen var lika enkel som genial. Om lagkamraterna kunde hjälpas åt att freda den egna korgen tog Philip själv på sig ansvaret att stoppa S:t Eriks och Häggviks nyckelspelare.

- När jag vaknade nästa morgon var jag rejält taggad, berättar Philip som hade bestämt sig för att inte ge motståndarna en centimeter ute på banan.

Taktiken höll så när på att resultera i präktiga skrällar två gånger om. I matchen mot S:t Erik höll man storfavoriterna stången långt in i matchen och mot Häggvik, som sedermera vann turneringen, var man en futtig trepoängare från att nå förlängning. Den defensiva urladdningen gjorde dock att skärpan i anfallsspelet saknades i de avgörande ögonblicken. Man orkade helt enkelt inte.

- Men matcherna mot S:t Erik och Häggvik var våra bästa matcher. Bättre än igår när vi vann. Jag är imponerad över hur vi spelade, sa en märkbart rörd Mikael Gustafsson direkt efter slutsignalen.

Lagkapten Gustafsson blev tillsammans med Philip Lubega Slottsbergsgymnasiets bästa poängplockare i en turnering där den kollektiva insatsen trots allt var det som imponerade mest. Faktum är att tränarstaben inför prisutdelningen hade så svårt att välja ut bästa spelare, bästa anfallare och bästa försvarare ur det egna laget att man valde att avstå.

För Philip Lubega kändes nog insatsen i slutspelet lite extra. Han var med i det Grunden BOIS-lag som i somras vann Gothia Cup. Efter genomgående lysande insatser drabbades han den gången av nervdaller i finalen.

- Jag visste att motståndarna var väldigt bra och då blev jag nervös, berättar Lubega som i Ockelbo tog revansch på sig själv och presterade bäst när det gällde som allra mest.

- Jag var inte nervös i dag. Jag kämpade hårt för min egen skull, mina kamrater och tränare, förklarade en nöjd bronsmedaljör efter prisutdelningen och passade samtidigt på att bli en smula filosofisk.

- Jag vill vara en riktig idrottsman som spelar bra, tränar mycket och sysslar med många olika sporter. Det viktigaste är att spela bra, ha roligt, inte skälla på domaren eller varandra, utan göra det man ska göra bara och kämpa.