Yamina Benguigui är en fransk dokumentär-filmare med rötter i Algeriet. Hon säger till IPS att invandrarna hjälpte till att bygga upp Frankrike efter andra världskriget. Hon säger att de var mycket viktiga.

Benguigui säger att många invandrare och deras barn har offrat sina liv för Frankrike. Under första och andra världskriget dödades många soldater från Frankrikes kolonier. De dog när de kämpade för Frankrikes frihet, säger Yamina Benguigui.

Yamina Benguigui skrev under ett brev till ungdomarna i förorterna förra veckan. Flera hundra kvinnor med afrikanskt ursprung säger till ungdomarna att sluta bråka och bränna upp saker.

Men det är inte bara ett brev till de fattiga invandrar-ungdomarna som har varit med i bråken. Det är också ett brev till Frankrikes politiker. Kvinnorna skriver att bråken är ett skrik av hopplöshet. De skriver att ungdomarna har drabbats hårt av arbetslöshet och segregation.

Till ungdomarna själva skriver de:

- Kära barn, Frankrike är vårt land. Snälla, förstör det inte. Kom ihåg att vi (invandrare) hjälpte till att bygga det.

De invandrade arbetarna gjorde en tredjedel av allt arbete i de franska industrierna mellan 1945 och 1975. Utan invandrare hade Frankrike inte haft så stor ekonomisk och militär makt.

Men invandringen har inte bara gett Frankrike pengar. Fransk populär-musik vore något annat utan Charles Aznavour, en 85-årig armenisk sångare. Fransk fotboll vore en annan sak utan Michel Platini och Zinedine Zidane.

Platinis föräldrar kommer från Italien och Zidanes föräldrar kommer från Algeriet.

Invandrarna har också gett Frankrike mycket teater och film. Yamina Benguigui har gjort en film om att ungdomar med invandrade föräldrar inte får jobb.

Filmen är en dokumentär-film. Den heter Le Plafond de Verre och kom förra året.

Filmen berättar om hur några hundra ungdomar söker arbete. Många av ungdomarna hade den utbildning och erfarenhet som man skulle ha. Men de fick ändå inte jobben.

- Det var som en osynlig gräns stoppade dem från att få jobb, säger Benguigui.

Vissa av ungdomarna skickade två olika jobbansökningar. En under eget namn och med sin riktiga hemadress, och en annan undertecknad med ett 'franskt' namn och en adress i mer respekterade kvarter. De fick inga svar på sina riktiga ansökningar. Men när de skrev fel namn och adress, fick de alltid svar.

- Det är ett system som liknar apartheid, säger Benguigui.