Från korrumperad vänster till konspiratorisk höger
Det enda man säkert kan veta om polsk politik är att den är full av överraskningar. Så egentligen var det väl ingenting alls att förvånas över att liberalkonservativa partiet Medborgarplattformen, som skulle ha vunnit enligt alla opinionsundersökningar, först förlorade knappt i parlamentsvalet till nationalkonservativa Lag och rättvisa och att sedan dess kandidat Donald Tusk förlorade presidentvalet mot Lag och rättvisas Lech Kaczynski.
Och inte heller är det ett dugg konstigt att dessa två partier, som under det senaste året kallat varandra för vänner och kollegor och försäkrat väljarna att de skulle bilda regering tillsammans, nu framstår som bittra motståndare. Koalitionsförhandlingarna kärvade från början och till sist bildade Lag och rättvisa en minoritetsregering under premiärminister Kazimierz Marcinkiewicz. Medborgarplattformen tänker rösta nej till den nya regeringen, så Marcinkiewicz måste söka stöd på annat håll, hos bondepopulister och katolska extremnationalister.
Men på ett sätt är valresultatet inte alls överraskande. Det förenar nämligen två viktiga politiska strömningar i Polen: katolsk moralkonservatism och nostalgisk längtan tillbaka till kommunismen.
En stor del av de väljare som i förra valet förde det före detta kommunistpartiet, numera Demokratiska vänsterunionen, till makten, gick troligen i detta val direkt över till Lag och rättvisa, trots partiets hårt antikommunistiska retorik. Dessa människor kommer från landsbygden och gamla industridistrikt som ekonomiskt bara förlorat på kommunismens fall. Där råder nu massarbetslöshet och fattigdom. Där är katolska kyrkans makt fortfarande stor och Lag och rättvisas kamp mot omoral genom att till exempel förbjuda demonstrationer för homosexuellas rättigheter och vidmakthålla det stenhårda abortförbudet ses bara positivt. När det tillkommer löften som miljonprogram för bostadsbyggande, utökad mödraledighet (könskvoterad föräldraledighet har man givetvis inte ens hört talas om) och mer pengar åt barnfamiljer, pensionärer och arbetslösa, då blir det ju en perfekt kombination av hederlig socialdemokrati och katolsk moralism.
Dessa väljare tilltalas säkert också av den konspiratoriska världsbild som Lag och rättvisa saluför. Kommunismens fall 1989 framställs som en kupp utförd av partibyråkratin och säkerhetstjänsten för att kunna behålla makten i den nya politiska situationen. Enligt denna teori styrs Polen nu, 16 år senare, fortfarande av hemliga överenskommelser mellan gamla maktkotterier. Och privatiseringar av statliga företag leder bara till att de gamla partibossarna kan berika sig som nykapitalister. Denna världsbild erbjuder en förenklad förklaring till Polens ekonomiska problem och tycks dessutom bekräftas av den utbredda korruptionen i både politik och näringsliv.
Däri tycks också en stor del av förklaringen ligga till Lag och rättvisas val att bilda en minoritetsregering. Då kan partiet ensamt ta kontrollen över de viktiga justitie- och inrikesministerierna och därmed få makten över rättsväsendet och säkerhetspolisen. Utrensningar av gamla kommunister har utlovats för att bryta de hemliga kotteriernas makt, rättsväsendet ska gå till massiv attack mot korruption och organiserad brottslighet, och straffen för alla brott ska skärpas kraftigt. Paradfrågan att återinföra dödsstraffet har partiet dock tvingats glömma bort eftersom det skulle bryta mot EU-regler om mänskliga rättigheter.
Hur det blir med andra vallöften är också tveksamt. I det nya regeringsprogrammet minskas miljonprogrammet för bostadsbyggnad kraftigt, skatterna höjs i stället för att sänkas, och privatiseringen av statliga företag ska nog fortsätta i alla fall. Inget sägs heller om förbud för homosexuella att bli lärare, som Kaczynski talade om under valkampanjen. I utrikespolitiken ska man, på trots mot hur det lät i valkampanjen, inte söka konfrontation med Ryssland, Tyskland och EU, utan allt fortsätter i gamla hjulspår.
Vad Lag och rättvisa definitivt har lyckats med är dock att vrida den polska politikens centrum åt det katolskt konservativa hållet. När Medborgarplattformen grundades för några år sedan framstod den som både ekonomiskt och politiskt liberal, men i valkampanjen tycktes det stå mellan två i princip lika moralkonservativa partier, ett med socialdemokratisk ekonomisk politik och ett med nyliberal. Vänsterpartierna är däremot nästan utraderade.
Men som sagt, det enda man kan vara säker på i polsk politik är att den är full av överraskningar. Bland annat har polackerna för vana att byta regering i varje val. Senast 2009 har de chansen igen.
