Det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa, PIS, och liberalkonservativa Medborgarplattformen, PO, segrade i parlaments- och presidentvalen och vänstern är därmed nästan utraderad. Samtidigt har regeringsbildningen gått i stå eftersom de båda partierna, som före valet förklarade att de skulle bilda en koalition, nu är bittra rivaler i striden om presidentposten. På grund av de ständiga korruptionskandalerna är misstron mot politikerna stor, vilket yttrar sig i nya bottenrekord för valdeltagandet:

40 procent i parlamentsvalet och

50 procent i presidentvalets första omgång.

I parlamentsvalet 25 september fick PIS 27 procent och PO 24 procent, vilket innebär att båda mer än fördubblade sitt resultat från förra valet. Två populistpartier fick även de höga siffror. De högerextrema katolska nationalisterna i Polska familjeligan fick 8 procent och de något mer vänsterinriktade bondepopulisterna i Självförsvar 11 procent. Demokratiska vänsterunionen - det före detta kommunistpartiet, numera socialdemokrater - förlorade regeringsmakten och minskade från 41 procent år 2001 till 11 procent i dag. Visserligen har polackerna bytt regering i varje val sedan demokratin återinfördes 1989, men ett sådant jätteras har aldrig tidigare skådats.

Förutom missnöjet med arbetslösheten, som konstant ligger kring 20 procent, har en mängd tvivelaktiga politiska affärer förstört Vänsterunionens trovärdighet. Under alla polska regeringar har det förekommit korruptionsskandaler och osunda förbindelser mellan politiker, ljusskygga affärsmän och organiserad brottslighet. Men Vänsterunionen var exceptionell. Offentliga förhör i olika undersökningskommissioner blev ett stående inslag i nyhetssändningarna. Kulmen kom när partiets populära presidentkandidat Wlodzimierz Cimoszewicz tvingades dra sig ur efter anklagelser om insideraffärer med aktier. Redan tidigare hade en grupp reforminriktade politiker i Vänsteralliansen brutit sig ur och bildat ett nytt socialdemokratiskt parti, medan en annan grupp gick över till det socialliberala Demokratiska partiet.

Efter parlamentsvalet ville dock inte PIS partiledare Jaroslaw Kaczynski bli premiärminister i koalitionsregeringen eftersom det skulle minska chanserna för hans tvillingbror Lech Kaczynski att vinna presidentvalet. De tror att väljarna inte vill se två identiskt lika herrar som ingen kan skilja åt på landets två högsta poster. Lech Kaczynski fick 33 procent i första omgången, något mindre än rivalen Donald Tusk från PO som fick 36 procent. När de ställs emot varandra i andra omgången den 23 oktober blir det avgörande var de förlorande kandidaternas röster går. Frågan är om den vänsterinriktade delen av väljarkåren går till Kaczynski, som talat mycket om vikten av ett utbyggt välfärdssystem, eller om de blir skrämda av dennes extrema moralkonservativa hållning och föredrar mittenpolitikern Tusk trots hans förkärlek för privatiseringar och skattesänkningar.

Både Medborgarplattformen och Lag och rättvisa har sina rötter i Solidaritet och 1980-talets oppositionsrörelse mot kommunistregimen. Och de är båda relativt nybildade. I parlamentsvalet 1997 vann nämligen två helt andra borgerliga partier, den breda högeralliansen Solidaritets valaktion och socialliberala Frihetsunionen. Efter diverse partisplittringar och nybildningar inför valet 2001 uppkom istället de nuvarande två stora partierna. Det svänger fort i polsk politik, eller rättare sagt - ungefär samma politiker som varit aktiva ända sedan kommunismens fall bildar, upplöser och ombildar ständigt nya partier och grupperingar.

Högern kan sägas föra en vänsterpolitik medan vänstern för en högerpolitik. Dessa begrepp syftar i Polen framför allt på inställningen till den kommunistiska historien och till katolska moralfrågor. PIS presidentkandidat Lech Kaczynski har på senare år varit borgmästare i Warszawa och utmärkt sig genom att förbjuda demonstrationer för homosexuellas rättigheter, eftersom han anser att de hotar nationens moral. En annan profilfråga är stora utrensningar bland politiker och makthavare för att bekämpa korruptionen och avslöja alla gamla medlöpare och agenter från kommunisttiden. I ekonomiska frågor står dock PIS för en vänsterpolitik med utbyggda välfärdssystem och skepsis till fortsatta privatiseringar av de gamla statliga företagen.

Rivalerna PO har nyliberala drag i den ekonomiska politiken och en mer avvaktande attityd till katolsk moral och utrensningar av gamla kommunister. Men den katolska kyrkans makt är stor och inget parti törs utmana den, inte heller Vänsterunionen som under fyra år vid makten aldrig lade fram sitt utlovade förslag om en försiktig liberalisering av det stenhårda abortförbudet.

I kontrast till detta står De gröna - en blandning av miljövänner, feminister och hbt-aktivister. De ställde i årets val upp tillsammans med det ovannämnda nya vänsterpartiet, men deras allians kom inte över femprocentsspärren till parlamentet.