Gais tillbaka i finrummet - för att stanna
Via 2-1 på Gamla Ullevi och 0-0 nere i Landskrona och med en häpnadsväckande fräsch Roland Nilsson i backlinjen, säkrade Gais en plats i nästa års allsvenska. 2000 gaisare på plats på ståplats bakom målvakten Dime Jankulovski fick uppleva en rysare som enligt Gais-logiken egentligen bara kunde sluta på ett sätt: segermål för Landskrona på övertid och bitter hemresa. Utvisningen av Wilton Figuiredo i matchminut 37 var ett tydligt omen om att gaisarna skulle få uppleva ännu ett trauma. Men Dime höll tätt trots massiv Landskronapress hela matchen och det blev grönsvart glädjefnatt medan skåningarna satt med tom blick och blanka ögon och begrundade sitt öde.
KommentarGAIS
Gais är tillbaka i finrummet. Men bara tillfälligt. Det vet ju alla. För sen bär det av neråt igen som vanligt. Eller? Kan Gais bli ett lika stabilt allsvenskt lag som IFK och Öis? Låt oss göra en retrospektiv analys på klubben Gais de senaste decennierna.
Jag har följt Gais sedan nedflyttningsåret 1975, då jag gick på min första match med morfar. Gais slog Malmös mästarlag med 2-0 och vandrade sedan ned i division II-öknen i 14 år. Under dessa ökenår grundlades myten om livet som gaisare - att bittert lida. Ett lidande som har målats i nästan religiösa undertoner. Det sekulariserade Sveriges svar på det judiska folkets öden i öknen. Typ.
Under 1980-talet var klubben med om två förkrossande snubblingar på mållinjen. 1980 vann man seriefinalen mot IFK Malmö i sista omgången och var i allsvenskan i några minuter tills Öis fick straff på övertid och snuvade Gais på den allsvenska platsen.
1985 hade klubben ett spännande lag med tunisiern Samir Bakaou som elegant dirigent på mitten. Den gången föll laget mot Djurgården i kvalet i en straffsparksläggning. En händelse som kommenterades av en pinsamt partisk Tommy Engstrand i sportradion. När Samir sköt i stolpen och Stefan Rehn avgjorde skrek herr Engstrand av lycka och strödde salt i våra blödande sår.
Laget lyckades trots allt ta sig upp i allsvenskan 1987 under ledning av Bosse Falk och höll sig där säsongerna 1988-92, men det var ett ganska defensivt Gais som mest kämpade för att hålla sig kvar, förutom hösten 1989 då laget vann det mesta och faktiskt tog brons. Det var väl helt enkelt så att den hösten fick Samir smeka bollen som han ville. De andra säsongerna sprang han med nackspärr och tittade långt efter alla tjongbollar som flög över hans huvud. För Bosse Falk hade fått för sig att mittfältet var ett slags tennisnät där bollen inte fick fastna.
1990-talet präglades av Glenn Hysén-affären. Hysén lämnade Liverpool för Gais och skrev på ett flerårigt pengastint kontrakt som Gais fick dras med långt efter att klubben hade åkt ur allsvenskan och Hysén hade flyttat in i kommentatorbåset. I stället för topposition i allsvenskan innebar Hysén-affären att Gais ansträngda ekonomi höll på att kollapsa. Det var stormiga uppgörelser inom klubben och de olika falangerna kämpade om att få makten.
1990-talets Gais saknade riktigt vassa profiler och laget ramlade till och med ur näst högsta serien. Laget började åka som en Kalmartrissa upp och ner i seriesystemet. Ena året nere i förödmjukningens division II för att ett par år senare, år 2000 vara uppe ovanför vattenytan i allsvenskan. Och sen fritt fall ner till division II igen!
När Gais lyckades kvala sig upp till den nya näst högsta divisionen med det uppblåsta namnet Superettan, gjorde klubben förmodligen sin viktigaste värvning på 20 år. Man knöt den före detta landslagsstjärnan Roland Nilsson till klubben som spelande tränare.
Roland Nilsson har tillfört något som saknats i Gais. Laget spelar fotboll! Roland förbjöd tjongbollar och passivt sidledsspel på de första träningarna i Gais för att markera att fotboll går ut på att lira sig fram till målchanserna. Årets bästa fotboll presterades dessutom när det som bäst behövdes. Med två mål på Gamla Ullevi i första halvlek och bländande teknisk anfallsfotboll skaffade sig laget ett försprång som Landskrona aldrig hämtade igen, trots massivt övertag i tre halvlekar.
Roland Nilsson har tagit med
sig vinnarinstinkten från sina landslagsår - minns VM-bronset 1994 - och lärt killarna att det finns ingenting att oroa sig för. Ingen spelare darrade under Landskronas press. Laget vågade vinna och vann därför. Därför tror jag att det kommer att gå bra i allsvenskan. Truppen är ung och talangfull - inte minst de orutinerade mittförsvararna imponerade när det hettade till i kvalet. Roland Nilsson kommer att dra till sig de nyförvärv som behövs för att göra laget till ett stabilt offensivt spelande mittenlag. Klubbens nuvarande ordförande Christer Wallin har sett till att skapa en fungerande organisation och en ekonomi som är under kontroll. Det finns ingen risk att man skuldsätter klubben på grund av drömmar om att spela i Champions league. Med Roland Nilsson kvar som tränare kan Gais mycket väl bli ett stabilt allsvenskt lag.
Till att börja med kan vi se fram emot två fullsatta derbyn mot IFK.
