Utvecklingens riddare och moraliska förfall
I samband med att ledarna for världens länder för några veckor sedan möttes i New York for att åter diskutera hur de på allra bästa vis kan se till att rädda mänskligheten från det pågående förfall den befinner sig i, fick jag skickat till mig en lista: '60 Ways the UN Makes a Difference'. Liksom många av de dokument som FN producerar är denna lista en redogörelse i känslosamma formuleringar som uttrycker våra bästa politiska korrektheter. En guidning i var vi borde befinna oss och vart vi borde sträva. Som ett slags katekes vi kan kika i ibland när vi känner att vi har tappat fotfästet och glömt bort dessa mänsklighetens ideal. En påminnelse om att det i år 60 år gamla FN fyller någon form av funktion, trots allt.
Kanske var det just det jag behövde, kanske var denna lista just för mig, när jag känner tvivlen växa och övertyga allt mer. Jag är inte ensam. Som nyligen inrättad intern vid FN:s utvecklingsorgan UNDP:s kontor i Kigali, Rwanda, tycks den enda gemensamma känslan som enar mina nya kollegor vara just tvivel. Frågan är klar: Lyckas vi genom vårt arbete verkligen uppfylla dessa ideal?
Rwanda är ett av världens fattigaste länder, och bland dessa fattigaste har hon haft privilegiet att av det internationella samfundet ignoreras under ett folkmord. Vad det innebär för ett folk att dela ett sådant kollektivt minne är för mig orimligt att få grepp om. Jag kan inte koppla samman människorna på gatan med de ohyggliga historier jag läser och får berättade för mig. Vem har genomlidit vad, vem har gjort vad? Och vad innebär det för fattigdomsbekämpning och utveckling att svaret så är "alla"?
Men frågorna hinner knappt ställas innan arbetet ska börja. UNDP är ett av FN:s viktigaste organ för fattigdomsbekämpning och fungerar enligt egen utsago som en kanal genom vilken givare kan få se sina biståndspengar komma till användning. Inte ett så lite nobelt uppdrag, och karriäristerna inom FN-systemet är många. Med spenderingstaktens procentuella vikt vägd i dollar tycks det vara lätt att glömma var man började, i de guidande dokumenten och ledande konventionerna. Kontoren tävlar mot varandra i best-performance, vilken liksom länders fattigdomsnivå enbart mäts i pengar. Hur mycket samlas in? Hur mycket spenderas?
Så när människorna som vi ser på gatan, med eller utan folkmordsärr på kroppen och i själen, och dessa frågor kräver vår uppmärksamhet, finns det knappt tid mellan dagens arbete och kvällens cocktailpartyn att lyssna på svaren. Omvärldens dåliga samvete presenterar sin närvaro i form av utvecklingselitens tunna fernissa lagd över en verklighet den aldrig behöver komma i kontakt med. I stora fina bilar glider man lätt ovanpå denna verklighet. Skyddad i vackra dyra hus med billiga tjänare tillåts man glömma att man bor i ett av världens fattigaste länder. Tillåts ignorera att vår livsstil sticker varenda individ i ögonen. Tillåter oss att undra varför folk försöker lura oss på pengar trots att vi uppenbarligen längtar efter att spendera dem för att kunna låtsas att vi är någon annanstans än just i Rwanda.
Men ändå inte hemma. För hemma åker vi aldrig motorcykel utan hjälm. Kör inte bil utan bälte efter att ha druckit eller askar på mattan (för att vi själva ska städa den). Vi bedrar inte vår pojkvän eller flickvän eller tar hem en prostituerad. Eller, vad vet jag. Här tycks i alla fall utvecklingens riddare klättra fort uppför den inverterade moralens torn.
Så frågan känns berättigad. Kan vi genom vårt arbete uppnå dessa våra ideal, när vi privat tycks sakna förståelse för hur våra handlingar kan vara en del av det förtryck och de orättvisor vi ska försöka motarbeta? Kan vi stå för alla de sätt, utöver de 60, som FN med dess medarbetare, gör skillnad för världen och dess människor?
