- Vi minoriteter skall aldrig räkna med att det vita majoritetssamhället kommer att lösa segregationen. Det är något vi måste klara själva, och därför är det viktigt att vi organiserar oss, säger Jacinta Barker i en av pauserna under konferensen.

Hon menar att Sveriges minoriteter måste samla sig i en gemensam front mot segregation och utanförskap.

- Kurder, romer, somalier, med flera, borde inse att de har ett gemensamt problem och att man blir bättre på att möta det problemet om man arbetar tillsammans.

Jacinta Barker gör en jämförelse med arbetarrörelsen. Precis som en mängd olika lönearbetare gick samman under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, trots vissa interna motsättningar, måste Sveriges och Europas utomeuropeiska invandrare gå samman och möta segregationen.

Hon lyfter gärna fram Storbritannien som ett föredöme när det gäller just den här typen av arbete.

- I Storbritannien har olika grupper jobbat tillsammans länge och det betyder att segregationen och diskrimineringen är mycket tydligare där. Hos oss talar man trots allt om rasism när det handlar om afrikaner som inte får jobb eller araber som inte får bostad. I Sverige talar man fortfarande om olika kulturella skillnader och man lägger väldigt ofta skulden på minoriteterna för att de inte kommer in i det svenska samhället.

Enligt Jacinta Barker finns det en enkel förklaring till att Storbritannien har kommit längre på det här området; nämligen kolonialismen.

- Storbritanniens koloniala historia gör att kopplingen till rasism blir väldigt tydlig. Alla vet att rasismen har varit en del av landets dåtid och därmed blir det lättare att se rasismen i nutiden. Sverige har ingen kolonial historia och därför är det lättare att bortse från de rasistiska tankemönstren. I Sverige vågar man inte ens använda ordet rasism, utan talar om segregation och etnisk diskriminering.

Jacinta Baker flyttade 1999 till Storbritannien från Filipinerna. Hon har själv flera gånger upplevt rasismen i det brittiska samhället. Bland annat när hon sökt jobb som socialarbetare.

- Jag utbildade mig till socialarbetare eftersom jag visste att det fanns ett stort behov av just det i Storbritannien. Men trots det hade jag svårt att få jobb. Det fanns hela tiden en hake. När jag inte hade något körkort var det just det som låg mig till last. När jag skaffade mig körkort var det språkkunskaperna. Och så vidare.

Dessa och andra erfarenheter fick henne att engagera sig i Black Community Development Projekt, BCDP, i stadsdelen Greater Pilton i skotska Edinburgh. BCDP är en intresseorganisation för etniska minoriteter som bland annat jobbar med information, rådgivning, utbildning och stöd.

På konferensen Socialarbetarna i blattevärlden, anordnad av bland annat Antidiskrimineringsbyrån och Integrationsverket, talade hon om vikten av att se bortom hudfärg, och istället se till individens behov.

- Socialarbetare har en tendens att klumpa ihop människor. Det var tydligt när jag till slut fick jobb som socialarbetare i Edinburgh. Alla som var färgade skickade de andra kollegorna till mig bara för att jag har mörk hud.