20-årige Vallo Kirs är märkbart ovan vid situationen och lätt besvärad när journalister står på kö för att få en pratstund.

– Det går bra tack, jag känner mig som en väldigt betydelsefull person, svarar han skämtsamt när en av Juniorfestivalens pressansvariga frågar om han behöver en paus.

Huvudrollen som Kaspar i estländska filmen Klassen har gett långfilmsdebuterande Vallo Kirs mycket uppmärksamhet, både i hemlandet och på filmfestivaler runtom i Europa. Filmen, som handlar om hur en skolklass mobbar, misshandlar och bryter ner först en, sedan två, av sina klasskompisar, är den enda i årets juniorprogram som rekommenderas från 15 år. Och det är ingen omotiverad åldersgräns. Klassen innehåller faktiskt några av de obehagligaste scener jag har sett på film. Vallo Kirs berättar att han själv hade svårt att bearbeta sina känslor efter framför allt en av slutscenerna, som skildrar händelsen som blir upprinnelsen till filmens tragiska utgång.

– Professionella skådespelare har nog ett annat förhållningssätt som gör det lättare att fjärma sig från en roll när den väl är avklarad. Men eftersom vi inte har någon sådan skolning och erfarenhet var vi tvungna att gå in i rollerna med själ och hjärta. Jag gillar den här sortens experimentella filmprocess, det blir väldigt nära verkligheten, säger Vallo Kirs.

Och nog blev det realistiskt alltid, obekvämt nära även för publiken. Teamet, med regissören Ilmar Raag i spetsen, diskuterade ett bra tag hur mycket de skulle våga ta i, vad som skulle bli för mycket och för jobbigt för publiken. De bestämde sig slutligen för att det behövdes en ”final push” som sätter filmens upplösning i rätt sammanhang. Fast det tog på krafterna. Scenen Vallo Kirs pratar om tog hela två veckor att spela in. Den låga filmbudgeten gjorde att teamet fick leva tätt ihop i en liten skolbyggnad under tiden, vilket skapade den nödvändiga intimiteten, men även tröttheten och depressionen som lyser igenom.

– Jag och Pärt Uusberg, som spelar Joosep i filmen, var vakna hela natten innan sluttagningen av scenen för att få fram så mycket desperation och realism som möjligt, berättar Vallo Kirs.

I Klassen möter vi den mobbade Joosep, som varje dag tvingas be om ursäkt för endera saken inför klassens ledargäng, oftast liggande på golvet med en sko mot tinningen. Han blir sparkad och slagen, utfryst och bespottad. En dag får poppiskillen Kaspar nog av sina kompisars ständiga hackande och bestämmer sig för att ställa sig på Jooseps sida – bara för att själv bli en av hackkycklingarna. En av bögarna, ett av freaksen. Kaspars idealistiska rättvisetänkande är någonting Vallo Kirs kan identifiera sig med, vilket gjorde att han hade lätt att sätta sig in i rollen.

– Kaspars vilja att rädda världen och ställa saker tillrätta påminner om den jag åtminstone önskar att jag var. Vi har samma principer, även om vi har olika sätt att uttrycka dem på, säger Vallo Kirs.

I Estland har Klassen fått stor uppmärksamhet. Mobbning har blivit ett hett ämne för diskussion, media har slagit upp det som helt ny information och debattartiklar och kolumner har blivit vardagsmat i dagspressen. Filmen har verkligen fört upp mobbning på dagordningen, och Vallo Kirs och de andra i teamet bjuds in till skoldebatter och informationsstunder för skolklasser, lärare och föräldrar.

– Den vanligaste frågan är om sånt här verkligen händer i verkligheten. Folk verkar tro att mobbning inte finns i deras närmiljö. Men filmen är baserad på sanna berättelser. Även om de alla inte hänt i ett och samma fall som här, så finns det ingenting verklighetsfrämmande alls i filmen, säger Vallo Kirs.

Därför tycker Vallo Kirs att Klassen definitivt ska ses av högstadieungdomar, eftersom de fortfarande går i skolan och kan göra något åt saken. Han understryker dock att uppföljande diskussioner är nödvändiga. Klassen är inte en film ungdomar ska se själva på bio eller dvd, utan snarare användas som underlag för debatt. För det är viktigt att alla blir uppmärksamma på vad som händer omkring dem. Sådant man kanske inte lägger märke till annars.

– De flesta av oss som är med i filmen har bevittnat mobbning i vår närhet, oftast utan att reflektera över vad som hänt. Det är först nu jag själv förstår att trots att jag aldrig varit varken mobbare eller offer, har jag i högsta grad varit delaktig. För även den som ignorerar vad som händer och inte ingriper när någon far illa är förövare. Och det är viktigt att bli medveten om detta, säger Vallo Kirs. b