Fria.Nu

Staden som är som en gammal hund

Klockan sex på morgonen i början på april är den här staden som palt. Allt går i olika nyanser av grått. Himlen, husen, humöret. Himlen är som paltvattnet, jorden kunde vara gjord av paltkulor och folk beter sig som om de tvingats äta palt utan smör och lingonsylt hela vintern.

Tecknen är entydiga. Busschauffören som grimaserar när jag frågar om han stannar vid den gröna tunnelbanelinjen, mannen i tidskriftsbutiken som låter mig vänta en bra stund tills han är klar med att packa upp alla tidningar, hyresvärden som behandlar mig som om jag vore en gammal pyroman han vill ge en andra chans, om jag bara skriver på alla papper och betalar en deposition motsvarande värdet på huset. Det råder inget tvivel: jag är i Montréal.

Montréal är världens största franskspråkiga stad efter Paris. Det är en stad jag älskar på samma sätt som man kan älska sin gamla hund även när den blivit gammal och stinker lite.

Enstaka smutsiga snöhögar har överlevt vintern. Bussresan in från flygplatsen för mig från områden som ser ut som kulisser från någon amerikansk efter katastrofen-film till palats med koppartak. Montréal förenar det värsta av två system: nordamerikansk misär och galliskt humör.

Jag beställer en cappucino på ett fik och kyparen håller demonstrativt i koppen tills jag har betalat. Jag lägger sedeln halvvägs mellan oss. Jag går in i en bokhandel och man ber mig lämna väskan i ett bås. Jag säger att Strindberg nog var en kvinna, på svenska, och går in med den ändå. Jag litar inte på att mina saker är säkra hos dem.

Jag promenerar och tre tiggare sträcker fram sina muggar på mindre än tre minuter. Det slår mig att Montréals valspråk skulle kunna vara surhet, misstänksamhet, utanförskap.

Men så bor jag inte i de kvarter där de gamla anrika palatsen med koppartak finns. Från min vindslägenhet ser jag en Shellmack. På morgonen sätter jag på ugnen för att få upp värmen lite. Montréal har en mängd sociala och ekonomiska problem. På min pizzeria finns en lapp om möten för anonyma kokainister. Till vänster finns ett erbjudande om svensk massage.

Det slår mig att surhet och misstänksamhet är ett resultat av olika former av utanförskap. Montréalborna är medvetna om att de inte lever i den bästa av världar. Folk här är inte glada över att jobba för minimilön. I New York beter sig många som om de vore det, men i Montréal är det annorlunda. Jag skulle inte vara trevlig om jag tvingades köra buss sju på morgonen, alltid fick samma dumma frågor och tackades med en kulturarbetares lön.

Det måste vara något i den franska kulturen som gör att folk inte glatt finner sig. I väntan på revolutionen har Montréalbornas lågavlönade redan börjat tillämpa det sovjetiska systemet:

– Chefen låtsas att han betalar oss, och vi låtsas att vi arbetar, skulle de kunna säga. b

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nu skrivs 80-talets ockupanthistoria

Boken Vårt 80-tal dokumenterar husockupationer och vänsteraktivism. "Nu skriver vi vår egen historia", säger Mandra Wabäck, redaktör.

Stockholms Fria

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

Stockholms Fria

Podden som skapar ett vi

Från en källare på krogen Paradiso vid Mariatorget gör Mahan Mova, Arjan Shoeybi och Victor De Almeida podden Ni e med oss, om urban kultur och framgång.

Stockholms Fria

© 2026 Fria.Nu