Teater

Titel: Vinter

Av: Jon Fosse

Regi: Victoria Brattström

Teater: Trixter

Scenografi, kostym: Ger Olde Monnikhof

Ljus: Ger Olde Monnikhof, Anna Wemmert

I rollerna: Annika Nordin, Ingvar Örner

Orden, vad som sägs eller inte sägs, har huvudrollen; dramat stiger fram ur mellanrummen. Pjäsen som för ett par år sedan spelades på Teater Giljotin i Stockholm bygger på romanen Bly och vatten från 1992, där en journalist på väg till en intervju möter en utslagen ung kvinna, troligen prostituerad narkoman.

På Trixter spelas rollerna av Ingvar Örner och Annika Nordin; från första repliken till den sista i suverän balansgång längs den vassa eggen mellan ängsligt sökande försagdhet och en lika ständigt hotande risk att försäga sig och röja en bottenlös längtan. Replikerna förblir hängande i luften mellan dem, ibland halvt outtalade, ofta med en osäkert vädjande ängslan bakom orden. I början är det hon som kraftigt berusad tar kontakt vid en parkbänk; senare på hans hotellrum trevar han efter tätare förbindelse.

Ger Olde Monnikhofs scenbild samarbetar kongenialt med Brattströms regi, med ett rum vars byggstenar inte bara illustrerar skeendet utan också aktivt medverkar i dramats konstruktion. Pjäskaraktärernas rörelser längs både vidden och djupet av scenrummets dovt belysta betongarkitektur bidrar inte så litet till att konstituera dramats fördjupning. I romanen är mannen journalist, i pjäsen kan han vara vem som helst, en handelsresande eller affärsman på tillfälligt besök. Kvinnan tar, när hon lämnats ensam på hotellrummet, emot ett par telefonsamtal från mannens fru och utan att något sägs rakt ut (det sker för övrigt aldrig under pjäsens gång) beslutar sig mannen för att helt byta inriktning på sitt liv och lämna hustrun och sina två barn. Kvinnan väljer en liknande väg. Men alla deras val och bortval sker mellan raderna, mellan de aldrig uttalade orden och inte minst i pjäsens musikaliskt och rytmiskt förtätade meningsbyggnad vars ideliga pauseringar med sprängfyllda tystnader, för dem alltmer samman.

Victoria Brattströms tonsäkra iscensättning lyckas vackert och suggestivt förlösa värmen ur pjäsens förfrusna människor. Textens mäktiga krav på vaken lyhördhet inåt mot dialogens ordlösa men meningsbärande intervall uppfylls av skådespelarna med imponerande rytmisk precision.