Film

Dokumentär Maggie vaknar på balkongen

Distribution Folkets Bio Premiär den 11 april

Det handlar om ensamhet. Om utanförskap. Om att inte känna sig hemma någonstans. Vare sig i lägenheten, i bostadsområdet eller i landet. Kanske inte ens i världen. Och om att inte ha någon att vända sig till när allt är åt helvete. Men att trots allt köra på som den man är, oavsett vad omgivningen tycker.

I en lägenhet överlupen med smutsig disk, prydd med tavlor av gråtande barn och kunga- parets bröllopsassiett och med balkongen invaderad av duvor, bor Maggie. Maggie, som älskar guld och vackra kläder och som alltid färgmatchar klackskorna med baskern. Som gärna dansar natten lång på någon av svartklubbarna vid Möllevångstorget. Och som bär på minnen så smärtsamma att det inte bara är duvornas kacklande som får henne att ligga sömnlös på nätterna.

I dokumentären Maggie vaknar på balkongen möter vi frapperande vackra och smått excentriska Beatrice ”Maggie” Andersson, som för drygt tio år sedan lämnade livet med nu vuxne sonen i Kenya för en bättre tillvaro i Europa. Något som inte alls blev som hon tänkt sig. Vilket dock inte sonen får veta.

Den humoristiska, ofta högt skrattande amasonkvinnan är helt klart en främmande fågel i det gråa bostadskomplexet i Malmöförorten Lindängen. Så även på Svenska för invandrare, där eleverna får genomgå såväl falsksång i kursmomentet Uttala svenska med sång som överlevnadsstrategier under el- avbrott i Civilförsvarets regi.

Gömda under en soffkudde, tillsammans med några knivar och smycken, finns alla sonens brev sparade i perfekt skick. Och på balkongen ligger fortfarande duvan Maggie dödade en natt när hon inte kunde sova.

Omväxlande genom hennes egen dokumentation och filmteamets utifrånperspektiv får vi följa Maggies vardag natt som dag i hopp som förtvivlan, hennes funderingar kring liv och samhälle och hennes iakttagelser av det nya hemlandets små och stora absurditeter. Under de knappa 72 minuterna framträder en bild av ett Sverige jag både blir generad över och måste skratta åt, samt av en kvinna med stor distans till både sig själv och världen utanför den sjaskiga lägenheten.

Nattlivets ständigt antastande kåta män likväl som den förnedrande klappa-på-huvudet-mentaliteten på komvux vittnar om en utsatthet som är svår att fjärma sig från. Och säger en hel del om en människosyn som tyvärr är alltför utbredd.

Maggies svarta humor och hennes cynism kombinerad med livsglädje och framtidstro gör att filmen blir både lättillgänglig och hoppingivande, vad som kunde ha blivit en dyster historia om misär och ensamhet blir istället både underhållande och tankeväckande, stundtals väldigt rolig och fylld av både sorg och värme utan att för den skull bli sentimental. Långfilmsdebuterande Ester Martin Bergsmark och Mark Hammarberg har lyckats skapa en riktigt bra dokumentär, som sitt synbarligen specifika ämne till trots behandlar alienation på ett ytterst universellt plan.

Utan den fantastiska Beatrice ”Maggie” Anderssons medverkan som medregissör och huvudperson hade dock resultatet antagligen inte blivit ens i närheten så lyckat. b