Den 1 april ockuperade en grupp aktivister en tom byggnad i universitetsområdet i Jyväskylä och förra söndagen ockuperades före detta Virus-teatern i Helsingfors. Som vanligt hör vi inget om detta i svensk mainstreammedia, av två orsaker: det handlar om Finland och det handlar om utomparlamentariska aktioner. Grannlandet Finlands förehavanden står i kraftig medieskugga i Sverige av såväl språkliga som historiska skäl. Något som blev pinsamt tydligt i och med den numera avgångne utrikesministern Ilkka Kanervas sex-sms.

Dessutom är medier i regel mycket återhållsamma när det handlar om att rapportera om folkliga protester, oavsett det handlar om demonstrationer, strejker eller ockupationer – utom när de omgärdas av våldsamheter.

Ockupationsvågen i Finland bör ses i en kontext där rivningen av Ungdomshuset i Köpenhamn den 1 mars 2007 har fungerat som främsta bränsle. Även på andra håll i Europa har de autonoma sedan dess varit ovanligt flitiga. För de finländska ockupanterna handlar det dessutom om ett konkret behov, det är en skriande brist på frihetliga utrymmen i landet.

På kontinenten sker stora förändringar till förmån för kapitalet och Europas ockuperade hus blir allt färre. Till och med det kultförklarade alternativa centret Köpi på Köpenicker Straße i Berlin har varit i farozonen sedan det såldes på auktion i mars 2007. Men för en dryg månad sedan beslöt den nya ägaren att förlänga kontraktet i 30 år till, enligt aktivisterna tack vare en massiv mobilisering och god medieuppmärksamhet. Men andra frizoner i staden riskerar att gå ett sorgligare öde till mötes.

I Köpenhamn kanske Ungdomshuset återuppstår, men aktivisterna kommer inte att nöja sig med småsmulor. Politikerna anade aldrig sprängkraften i den krutdurk som tändes i och med rivningen av Ungdomshuset. Det unga myllrets vrede tycks inte känna några gränser.

När detta skrivs planeras demonstrationer, gatufester och ockupationer över hela Europa. Den 11 och 12 april är utsedda till europeiska aktionsdagar till försvar för autonoma utrymmen.

Men i Sverige är rörelsen om inte passiviserad så på det hela taget ganska nöjd. Då kanske det är på sin plats att påminna om att Finlands sak är vår.

Fortfarande.