• Zozo utspelar sig delvis i ett bombat Beirut
Göteborgs Fria

Zozo x 2

Efter Jalla! Jalla! och Kopps presenterar Josef Fares en betydligt allvarligare film. Kristina Karlberg och Germund Palmer har båda sett Zozo.

Film

Titel: Zozo

Regissör: Josef Fares

Distributör: Sonet Film

Ömsint porträtt i “Zozo'

I filmen 'Zozo' återvänder regissören Josef Fares till sitt hemland Libanon. Året är 1987 och bombningar sätter skräck i befolkningen. Zozo är en pojke som växer upp i Beirut. En dag händer det smärtsamma, Zozo skiljs från sin familj. Förtvivlad flyr han ensam till det han tror är paradiset - Sverige. Men det nya landet är inte som han har tänkt sig. Hans farmor och farfar bor visserligen här, men det blir tufft för honom att komma in i den svenska vardagen och skapa sig en ny tillvaro.

'Zozo' har en betydligt mörkare grundton i sig, än Fares tidigare filmer. 'Jalla! Jalla!' och 'Kopps'. Den hårt prövade Zozo lever i sorg och utanförskap. Men det finns stunder av glädje som glimtar fram. Och han finner gemenskap trots svårigheter.

Flera scener i filmen är dramatiska, men avlöses av ett långsamt berättande som ligger mellan dröm och verklighet. Bildspråket i filmen är starkt, vackert och träffande. Filmens andra stora förtjänst är skildringen av relationer. Ömsint och lyhört gestaltas Zozos möten, på ett sätt som berör rakt in i hjärtat. Det är omöjligt att inte känna empati för den lille killen som kämpar på och finner nya vägar i livet. Skådespelarprestationerna bidrar också till de känsliga personskildringarna.

Filmens svaghet är ojämnheter i manuset. Stundtals känns storyn förutsägbar med ganska stereotypa krigsscener. Medan andra delar av filmen förmedlar en mycket angelägen historia.

Josef Fares berättar att han länge har haft historien om Zozo inom sig. Till vissa delar är Zozo lik honom själv.

'Fast han är coolare och mer intelligent än jag', berättar Josef Fares i en intervju.

När Josef Fares var tio år flydde hans familj från Libanon. Sedan dess har han inte varit i landet förrän inspelningen av 'Zozo'.

'Det var helt sjukt. Vi filmade och sprängde bomber på min gamla gata i Beirut. Grannarna kände igen mig. Jag har aldrig upplevt något liknande' säger Josef Fares.

Majoriteten av skådespelarna i filmen kommer från Libanon. Efter 300 provfilmningar valdes Imad Creidi ut till huvudrollen. Han gör debut i långfilmssammanhang.

'Zozo' presenterades på Malmö filmdagar och har tagits ut till den internationella filmfestivalen i Toronto. Där ska den visas i sektionen Special Presentations filmer, en kategori som 'Hotel Rwanda' och 'Sidesways' ingick i förra året.

Kristina Karlberg

Om Barns Utsatthet i Krig

Zozo heter huvudpersonen i Josef Fares nya film. Han är en liten pojke som lever mitt i krigets Libanon. Familjen ska snart flytta till idyllen Sverige där farfar och farmor redan bor. Men katastrofen ligger på lut och mötet med det blågula sagoriket blir inte riktigt vad Zozo förväntat sig.

Jag deltog aldrig i hyllningskören som höjde Fares till skyarna efter långfilmsdebuten Jalla! Jalla! (2000).Tyckte denna komiska bagatell i stresstempo mest liknade ytligt publikfrieri. Inte heller hans nästa film, snutfarsen Kopps (2003), föll mig i smaken. Därför är det nu glädjande att kunna konstatera att Fares tydligen kan bättre. Zozo är en riktigt varm och rörande familjefilm. En av de bättre pojkskildringar jag upplevt på bio. Man

förstår också att Fares känner för ämnet eftersom han växt upp under snarlika förhållanden som filmens lille titelperson.

Någon politisk analys av läget i mellanöstern levererar förstås inte Fares. Men det hade jag heller inte väntat mig av mannen som nog fortfarande mest är sugen på att få göra actionrulle i Hollywood. Däremot visar filmen i plågsamt realistiska scener barns utsatthet i krig.Oerhört effektiv är drömsekvensen när bomber ses falla även över svensk skolgård. Men allra bäst är personregin, åtminstone vad beträffar barnskådespelarna. Filmens vuxna är lite klichéaktigt framställda och Elias Gergi som Zozos farfar blir mest till en kolerisk krumelur. Men Imad Creidi, i rollen som Zozo, och Viktor Axelsson, som hans mobbade svenske kompis Leo, är imponerande naturliga. Slutscenen när de fiskar tillsammans är ett av filmens allra finaste

ögonblick. Trevlig är också den talande kycklingen som blir Zozos vän i nöden. Sådana små bisarra inslag går alltid hem hos undertecknad. Ska bli intressant att se om Fares tänker fortsätta göra sådana här actionbefriade

vardagsskildringar. Hoppas på det.

Germund Palmer

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Innerstadens nya gröna lunga

Det andas sommar på Röhsska museet. Blåbärskorgar i skirt ljusblått stengods, rum fyllda med lätta ljusa textilier och handblåsta glas. Men höjdpunkten är caféet på utegården bland fågelskrämmor och lukten av färskt timmer.
trädgården på Röhsska museetGrönt är skönt på Röhsska museet.

Göteborgs Fria

Dans som skakar om idealet

Premiärfest varje kväll utlovas på Atalante, när die Damen von welt är på besök för att dansa och roa. - Det är meningen att publiken ska få stora frågetecken i huvudet när de ser oss på scen, berättar Bronja Novak med chockrosa hår och iklädd en gammaldags rokokoklänning med uppbyggd vid kjol.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2026 Fria.Nu