Djurförsöksetiska nämnden är sammansatt av två jurister, sex forskare, fyra politiker, en representant från Förbundet Djurens rätt och en från Göteborgs Djurskyddsförening. De har lagstiftarens uppdrag att avgöra om ett försöks nytta är större än försöksdjurens lidande. I den senast sammanställda statistiken, som är från 2003, framgår det att nämnden godkände alla 290 ansökningar. Av dessa godkändes 72 stycken med villkor. Enligt Eva-Maria Hermansson, socialdemokratisk ledamot, har ansökningarna ökat sedan 2003, men antalet avslag är fortfarande väldigt lågt.

- Vi får in närmare 350 ansökningar varje år och vi avslår 1-5 av dem, säger hon.

Hermansson tror att nämndens sammansättning på många sätt

bidrar till att så få ansökningar får avslag. I de fall en ansökan går till omröstning röstar lekmännen och forskarna och om det blir lika, avgör nämndens ordförande som är jurist.

- Eftersom forskarna själva utför eller har utfört djurförsök har de oftast redan tagit etisk ställning i frågan. Det påverkar sedan varje enskilt fall, säger Hermansson.

Enligt Eva-Maria Hermansson finns det en påtaglig brist på etiska diskussioner i nämnden när man ska avgöra om ett forskningsprojekt ska godkännas eller inte.

- Diskussionen förs snarast kring de tekniska detaljerna i ansökan. Det handlar om hur man ska utföra djurförsöket på bästa sätt, vilket givetvis är en viktig diskussion. Men man det diskuteras inte om man över huvud taget ska få göra det.

Hermansson tycker att diskussionen försvåras av att forskarna sällan eller aldrig själva redovisar om det finns alternativ till hur forskningen är upplagd, varken i detaljer eller som helhet. Detta är forskaren skyldig att göra. Nämnden är i sin tur skyldig att avslå ansökan om alternativ till djurförsök finns.

- Men bristen på information i många ansökningar gör det svårt för oss i nämnden att få en bild av eventuella alternativ. Detta bidrar till att så gott som alla ansökningar godkänns, om än med villkor. Och när man godkänner en ansökan ger man det forskningsprojektet en etisk legitimitet, säger hon.

I ett omstritt fall godkände nämnden i början av juni två ansökningar av forskaren Henrik Pontén. Ansökningarna gällde forskning kring antidepressiva mediciners effekt. Testen går ut på att injicera möss med droger, för att sedan hänga upp dem i svansen och se hur länge de sprattlar. Det antas att mössen kommer sprattla olika länge beroende på vilken drog och vilken dos de har fått. Efter testet ska mössen avlivas. Avlivningen ska ske på så sätt att försöksledaren knäcker nacken på dem och sedan klipper av huvudet. Testen omfattar 800 möss.

Eva-Maria Hermansson reserverade sig mot beslutet att godkänna Henrik Ponténs ansökan.

- Jag anser att om man hänger upp en mus i svansen för att se hur länge den sprattlar så innebär det ett stort mått av stress, skrämsel och påverkan för djuret. Särskilt med tanke på att mössen redan blivit behandlade med substanser som påverkar till exempel graden av ångest hos en individ, säger hon.

Hon är dessutom väldigt kritisk mot Ponténs sätt att avliva djuren. Hon menar att det inte är ett normalt avlivningssätt och att det dessutom strider mot svenska och europeiska riktlinjer i frågan. I ansökan anger Pontén heller inget skäl till att försöksdjuren ska avlivas på just det sättet.

- Det normala är att man söver försöksdjur innan man avlivar dem och jag anser att det borde vara möjligt med en skonsammare avlivningsmetod, säger hon.

Hermansson skriver i sin reservation att hon anser att detta djurförsök ligger snubblande nära rent djurplågeri. Henrik Pontén är på semester och vill inte kommentera sin forskning på telefon.

Eva-Maria Hermansson ser det som nödvändigt med en utökad etisk diskussion i de olika djurförsöksetiska nämnderna i Sverige. Den diskussionen anser hon att Djurskyddsmyndigheten måste initiera.

- Det måste finnas en gräns för vilket lidande vi människor tillåter oss att tillfoga andra levande, kännande individer. Den gränsen måste respekteras oavsett vilket syfte djurförsöken har, säger hon.

Hon tror inte att forskarna själva kommer att presentera alternativ till djurförsök. Som exempel menar hon att det för djurförsök i undervisning finns många alternativ, som instruktionsfilmer och råttdockor. Trots detta fortsätter djurförsöken i undervisningen i stort sett i samma utsträckning. Enligt lag är det bara utbildningar där eleverna i sin yrkesutövning förväntas arbeta med djurförsök som det ska tillåtas.

- Försöksledarna säger ändå i allmänhet de kommer att arbeta med det, även om det bara gäller en liten procent av eleverna, menar Hermansson.

Trots att Eva-Maria Hermansson är kritisk till mycket i den djurförsöksetiska nämndens arbete har hon gott hopp om framtiden. Med den nyinrättade Djurskyddsmyndigheten tycker hon att det finns bra förutsättningar för en förändring av de djurförsöksetiska nämndernas arbete. Det viktiga menar hon är att Djurskyddsmyndigheten startar upp en etisk diskussion kring djurförsök och följer diskussionen med regler och riktlinjer för de djurförsöksetiska nämnderna.

- Alla instanser, myndigheter, nämnder och lagstiftare, måste försöka lyfta blicken och se de stora perspektiven. Givetvis är det för det enskilda försöksdjuret viktigt att minimera lidandet i djurförsöket. Men i stort så måste vi också börja diskutera djurförsök utifrån etiska förutsättningar och sätta en etisk gräns för lidande.

GFT har försökt nå djurförsöksetiska nämndens forskarledamöter. Den enda som var anträffbar var Lillebil Hagberg. Hon ville dock inte ge några kommentarer kring arbetet i nämnden.