För mer än ett halvår sedan rapporterade tidskriften Newsweek att den amerikanska regeringen övervägde att använda sig av något som kallades "The Salvador Option" för att bekämpa motståndsgrupper i Irak. Uttrycket kommer av att man under inbördeskriget i El Salvador tränade och utrustade olika paramilitära förband för att slå ned ett uppror med stort folkligt stöd. Resultatet var en våg av mord och kidnappningar i syfte att eliminera rebelledare och att skrämma befolkningen till lydnad.

Frågan är om detta inte var mer än bara en möjlighet redan när artikeln i Newsweek publicerades. Irakiska specialenheter som tränats och utrustat av USA anklagas allt oftare för att ligga bakom den typ av massmord som Pentagon och svenska medier rutinmässigt karakteriserar som "sekteristiskt våld". I ett fall har exilirakier i Storbritannien beslutat att stämma de irakiska säkerhetsstyrkorna efter att en grupp på 15 personer som ska ha gripits i samband med en räd mot en marknad senare hittades döda.

Och vilken bakgrund har de som skickats till Irak för att övervaka uppbyggnaden av irakiska säkerhetsstyrkor? John Negroponte, som utnämndes till ambassadör i Irak för ett år sedan anses under sin tid som ambassadör i Honduras ha varit en av de ytterst ansvariga för stödet till paramilitära grupper i El Salvador. I september utsågs James Steele till ansvarig för träningen av ett irakiskt specialkommando för upprorsbekämpning. Mellan 1984 och 1986 ledde han de amerikanska militära rådgivarna i El Salvador.

Allt tyder därför på att "The Salvador Option" redan är på väg att förverkligas i Irak. Varför tar man till sådana extrema metoder? Bakgrunden är att man under hösten tvingades medge att det väpnade motståndet till stora delar utförs av gerillagrupper med betydande stöd bland befolkningen. I ett avslöjande uttalande som citerades av Newsweek beklagade sig en amerikansk militär över att den sunnimuslimska befolkningen inte har lidit nog för sitt stöd till det väpnade upproret: 'Från deras synpunkt är det riskfritt. Det är den ekvationen vi måste ändra på.'

Enligt detta synsätt är alla en måltavla, eftersom våldet syftar minst lika mycket till att avskräcka och passivisera befolkningen som till att eliminera omedelbara hot. Det är själva kärnan i vad som brukar kallas terrorism när det utförs av andra än stater.

Men det är inte bara en fråga om övervåld och tvivelaktiga metoder. En militär ockupation mot befolkningens bestämda vilja kan inte upprätthållas med humana metoder, utan bara genom att nöta ner befolkningens vilja till motstånd. Därför är det är svårt att förstå hur det skulle vara möjligt att stödja fortsatt ockupation och samtidigt ta avstånd från det våld som är dess yttersta konsekvens

Varken antikrigsrörelsen eller den irakiska allmänheten har några illusioner om att livet kommer att bli en dans på rosor i Irak så fort USA lämnar landet. Men ett slut på ockupationens våld och förtryck är en förutsättning för att landets problem ska kunna få en långsiktigt hållbar lösning.