Sjunkande priser skapar inte kris
När bostadspriserna sjunker är det många som börjar oroa sig för ekonomin. Men det är inte sänkta priser som skapar ekonomiska kriser, skriver Per Björklund.
De senaste fem åren har bostadspriserna i Sverige stigit med över 60 procent. Hushållens skulder har samtidigt ökat med över 1 000 miljarder, och pekas ut som ett växande hot mot den svenska ekonomin. De höga priserna stänger ute allt fler från bostadsmarknaden och tvingar unga bostadsköpare utan rika föräldrar att ta dyra blancolån.
Därför borde det senaste årets inbromsning på bostadsmarknaden ha välkomnats av alla. Lägre priser innebär att hushållens skenande skuldsättning bromsas och riskerna på bostadsmarknaden minskar. De spekulationsköpare som tidigare eldade på den överhettade bostadsmarknaden har försvunnit. När byggherrarna tvingas rabattera osålda bostäder blir de tillgängliga för fler. Samtidigt konverteras nu flera projekt till välbehövliga hyresrätter när marknaden för bostadsrätter viker.
Men vad händer? Medierna fylls av krigsrubriker. Dagens industri har publicerat över hundra artiklar under vinjetten ”oron på bostadsmarknaden” och risken för fortsatta prisfall beskrivs alltid just som en ”risk”, snarare än något positivt. När finansminister Magdalena Andersson (S) i veckan presenterade finansdepartementets senaste prognos för den svenska ekonomin beskrevs fallande bostadspriser som det största hotet vid sidan av en inbromsning i den kinesiska ekonomin. Den svenska kronan har fallit mot euron till nivåer som beskrivs som ”krisnivåer” av analytiker. Ändå pratar vi fortfarande bara om ett litet hack i kurvan, efter nästan tio års stigande bostadspriser.
Det är fullt begripligt att högt belånade hushåll som har köpt en bostad det senaste året är oroliga. Men för att förstå varför prisfallet anses hota hela den svenska ekonomin måste vi förstå det sjuka system som byggts upp sedan 1990-talets systemskifte. Innan dess tog staten ett stort ansvar för bostadsförsörjningen genom generösa system för finansiering, en långtgående planering och regleringar av bostadsbyggandet. Men de senaste 25 åren har ansvaret – och därmed risken – vältrats över på marknaden och till syvende och sist hushållen.
Resultatet är ett bostadsbyggande som ökar och faller mycket snabbt i takt med bostadspriserna, och därmed förstärker konjunkturens berg-och-dalbana istället för att som tidigare jämna ut den. Staten och kommunerna tar inte längre något ansvar för att upprätthålla byggandet under dåliga tider. Istället gör man upp stora planer när ekonomin går bra och hoppas på det bästa.
Ett exempel som blivit omskrivet på sistone är Barkarbystaden i Järfälla kommun utanför Stockholm. Här har kommunen lovat att bygga 14 000 bostäder inom gångavstånd från de nya tunnelbanestationer som staten hjälper till att finansiera. Men kommunen bekostar naturligtvis inte de nya bostäderna – det gör ”marknaden”, det vill säga i slutändan de som ska bo i dem. Faktum är att kommunen tvärtom är beroende av intäkter från försäljning av mark till privata byggherrar för att finansiera den infrastruktur som man själv måste bygga i området.
Men när bostadspriserna sjunker faller också markpriserna och kommunernas intäkter. Samtidigt uppges flera byggherrar i området nu försöka sälja sin mark eller dra sig ur ingångna avtal, eftersom deras kalkyler inte längre går ihop. Med dagens försäljningstakt skulle det ta över 100 år innan den nya stadsdelen står färdig. En lösning som diskuterats är att sänka markpriserna i efterhand i utbyte mot att projekt omvandlas till hyresrätter. Men då blir det istället kommunens budget som spricker.
Järfälla är inte den enda kommunen med storslagna planer för bostadsbyggandet de kommande åren, och inte heller den enda som kan få stora problem när bostadsmarknaden tvärnitar. Det är inte bara uteblivna intäkter som är problemet. Halvfärdiga stadsdelar innebär också att underlaget för skolor, kollektivtrafik med mera blir ett helt annat än beräknat, vilket i sig innebär ett samhällsekonomiskt slöseri.
Samtidigt har den svenska tillväxten under flera år varit beroende av stigande bostadspriser och växande konsumtion. Redan ett prisfall på 15 procent kan leda till recession, det vill säga negativ BNP-tillväxt, under nästa år enligt Swedbanks ekonomer. Det är därför Magdalena Andersson är orolig. Hon hade ju hoppats gå till val under högkonjunktur och med överskott i statsfinanserna trots rekordstora satsningar på välfärden.
Ett ännu större problem är dock att bostadsbyggandet nu riskerar att bromsa in. Boverket har redan tvingats erkänna att prognosen om 76 000 påbörjade nya bostäder i år inte kommer att bli verklighet. Samtidigt som hundratusentals unga saknar ett tryggt eget boende och trångboddheten ökar i ekonomiskt marginaliserade områden kan tiotusentals planerade bostäder skjutas upp de kommande åren, för att de inte är tillräckligt lönsamma.
Ändå är det värsta vi kan göra nu att lyssna på de som menar att fallande bostadspriser är ett problem och därför – som Nordeas chefsekonom Annika Winsth – kräver ett stopp för bostadsbyggandet för att undvika en krasch. I själva verket är det naturligtvis inte fallande priser i sig som är problemet, utan det system som gjort ständigt stigande priser och skenande skuldsättning till en instabil grund för vår bostadsförsörjning.
”Krisen” på bostadsmarknaden är i själva verket en möjlighet. Nu har vi chansen att slänga de senaste årtiondenas misslyckade bostadspolitik på skräphögen och införa en politik baserad på gemensamt ansvar och bostaden som en rättighet snarare än ett spekulationsobjekt.
Per Björklund är aktuell med boken Kasinolandet: Bostadsbubblan och den nya svenska modellen.