Att vara svensk på riktigt är knappast alla förunnat. Men Ludmila Engquist ville förtvivlat gärna vara svensk. Hon målade naglarna blå och gula, sprang i blågul dräkt och tittade in i kameran genom blågula ögonlinser. Tog både OS- och VM-guld, besegrade bröstcancern och knep ytterligare en medalj. Fick en fjärdeplats på bob-VM när friidrottskarriären var över. Sedan erkände Ludmila att hon varit dopad. Det var väl inte riktigt svenskt?

- Att Sverige inte har några dopingfall att prata om beror inte på kultur och hög moral utan på sträng kontroll, säger Jan Lindroth, historieprofessor med idrottsprofil vid Stockholms universitet.

- Vi har Arne Ljungqvist, som gjort stora insatser mot dopingen.

Dagens idrottskarriärer rymmer både nationsbyten och utlandsvistelser. Tyska längdskidåkare blir spanjorer, jamaicanska sprinters blir slovener och kenyanska medeldistansare blir danskar. Jan Lindroth tror att sådana landslagsövergångar både kan bidra till att luckra upp och förstärka nationalkänslor.

- På lång sikt kommer nationen att få mindre betydelse om idrottarna byter land. Men det kan lika gärna innebära att man följer hur det går för landsmannen utomlands. Ungefär som med hockeyspelarna 'over there'.

Under februari månad skrevs och pratades för övrigt en del om fördärvlig transatlantisk hockeykultur. Men Jan Lindroth tror inte att svenska proffsidrottare med utlandskontrakt riskerar att förledas av förkastligt, icke-svenskt beteende.

- Det finns en visst mått av skenhelighet inom sportjournalistkåren. Det sades att de känt till en machokultur inom den svenska hockeyn hur länge som helst. Men varför skrev de då inget?

Överhuvudtaget tycker han att den svenska idrottsvärlden ska granska sin egen självbild. Där finns ett utpräglat vi och de-tänkande, som sällan diskuteras.

Jan Lindroth får visst medhåll av Erik Niva, som är reporter på Aftonbladets sportbilaga Sportbladet.

- Sportjournalistiken konfronteras ofta med olika nationalstereotyper. Brassar som lirar sambafotboll. Eller engelska fotbollsspelare som ettriga terriers. Men jag tycker att medvetandet om det här blivit mycket större de senaste åren.

Att idrottsreportrar gjort sig skyldiga till generaliseringar om renhåriga svenskar och utländska pillerfuskare går inte att förneka, medger Erik Niva.

- Samtidigt kan det vara svårt att undvika svepande resonemang inom journalistiken. Och det vi skriver anknyter ju också till en allmän debatt bland idrottare och i samhället i stort. Det begicks nog en hel del övertramp i samband med Ludmila Engquist-fallet. Men just den händelsen kan också ha lett till att man började reflektera mer över de här frågorna inom sportjournalistiken.

Trots kopplingen till fosterländska dygder tycker inte Jan Lindroth att idrottsnationalismen behöver innebära något negativt.

- Jag tror ändå att det är bra att människor möts i en gemenskap. Nationalismen ligger i idrottens natur. Det har ju med tävlandet att göra.

I sambanden med världskrigen under 1900-talet frodades en verkligt aggressiv idrottsnationalism, berättar Jan Lindroth. Det tog sig även i uttryck av en satsning på stärkt, beredskapsvillig folkhälsa. Bland annat anordnades en riksmarsch mellan Sverige och Finland. Gångtävlingen var öppen för alla medborgare i de båda länderna. Men i Sverige har sporten ändå aldrig iklätts rollen av politiskt styrd propagandaapparat

- Politiker solar sig ändå mer än gärna i glansen av framgångsrika idrottare. Det är ett slags praktiserande nationalism.