När Anastasia Taylor-Lind var sexton år gammal såg hon för första gången den brittiske krigsfotografen Don McCullins foton. De påverkade henne djupt.

- Jag blev fascinerad av att kunna skapa någonting så starkt att det kunde få folk att gråta.

Hon bestämde sig för att bli krigsfotograf. Ett beslut som Don McCullin själv skulle ifrågasätta när hon träffade honom på Svenska mässan några år senare

- Han sa: 'Gör det inte, snälla. Bli modefotograf i stället.' Don McCullin trampade på min livsdröm!

Anastasia skrattar. Sedan mötet med Don McCullin har hon fotograferat en hel del, men aldrig mode. Hon har bott med afrikanska flyktingar i Spanien, fotograferat ett flyktingläger från Vietnamkriget i Thailand och dokumenterat Gulf-krigveteraner med mentala problem. År 2003, knappt 23 år gammal och halvvägs genom sitt tredje år på universitetet, genomförde hon sitt mest välkända projekt. Hon spenderade en månad i Kurdistan i norra Irak med att fotografera Peshmerga-kvinnorna, en kvinnlig gerillaarmé vars namn betyder 'De som ser döden i vitögat.'

Projektet blev mycket uppmärksammat, bland annat av BBC, och Anastasia hamnade som ung kvinna i en mansdominerad yrkesgrupp

givetvis i fokus.

- Ibland känns det som att folk tycker att jag själv är mer intressant än mina foton, säger hon.

Trots det nämner hon sin 'ovanlighet' som en av sina största fördelar i yrket.

- Kvinnor bemöts på ett annat sätt. Att jag är kvinna betyder att jag har tillgång till ställen där en manlig krigsfotograf aldrig skulle ha lyckats komma in. Kvinnorna i Peshmerga, till exempel, hade aldrig låtit sig fotograferas av en man.

Hennes ämnesval är svåra, ofta omskakande. Peshmerga-kvinnorna och den kurdistanska gerillan är en politiskt het potatis, men Anastasia menar att hennes dokumentation av Peshmerga inte är ett ställningstagande i debatten.

- Jag försöker inte säga något stort eller politiskt med de här bilderna. Jag vill bara visa hur vackra jag tycker att de här kvinnorna är och hur mycket jag beundrar dem.

Över 80 procent av aktiva yrkesfotografer är män, och bland krigsfotograferna är det egentligen bara Susan Meiselas, känd för sina bilder från Nicaragua, som är kvinna. Anastasia hoppas på en jämnare könsfördelning så småningom, men utvecklingen går långsamt. Och hon har förståelse för att kvinnor kan tveka inför yrket.

- Om det värsta händer och du är en man så skjuter de dig bara. Om du är en kvinna så kan de göra mycket värre saker. Men det är inte en ursäkt för att inte hålla på med det här. Som kvinna är du mer utsatt vad du än gör. När du går hem från puben är du mer utsatt. På tunnelbanan är du mer utsatt.

Trots uppmärksamheten är hon fortfarande bara i början av sin karriär.

- Jag har faktiskt fått mer saker publicerade som jag skrivit än som jag har fotograferat, säger hon.

Anastasia håller fortfarande på att utveckla sin stil och säger att hon egentligen inte kommer att kunna uppnå de saker hon vill göra förrän om tio, kanske tjugo år.

När hon inte frilansar för Impact, en fotoagentur i London, eller ger fotolektioner på deltid, spenderar hon större delen av sin tid med att förbereda utkast till nya projekt. Hon fascineras av kvinnor i krig världen över. Många av de projekt hon hoppas mest på involverar stridande förband med kvinnliga medlemmar.

- Förhoppningsvis blir mitt nästa projekt att åka till Sri Lanka för att fotografera de tamilska tigrarna. Och jag skulle väldigt gärna spendera mer tid med PUK i Kurdistan. Om tio år kanske jag har tillräckligt med material för att kunna ge ut en fotobok om kvinnliga soldater. Det är min dröm.