Hennes barndom kom att präglas av en utstuderad mobbning och hon tror att hennes erfarenheter kan vara ett verksamt medel mot mobbningen i skolorna.

- Jag och förlaget har långtgående planer på ett särtryck av de avsnitt i boken som just behandlar mobbning och tanken är att dessa ska spridas i skolorna.

Lisbeth Pipping säger att fokuseringen på mobbarna och den mobbade varit felaktig.

- Styrkan ligger ju hos dem som inte mobbar. Den som mobbar och den som blir mobbad är inne i ett mönster som är svårt att bryta. Många som blivit utsatta för mobbning tycker ofta att det värsta var de som var tysta. De som vände bort blicken. Det gäller att nå dem.

Det gäller att arbeta förebyggande säger Lisbeth.

- När mobbningen satt sig är det svårt att lösa. Man måste göra klart för barnen att mobbning sätter livslånga ärr hos den drabbade och att det kommer att följa personen in i vuxenvärlden.

I Kärlek och stålull redogör Lisbeth för hur ärren lever kvar även hos den som mobbat.

- Ronny var en av dem som var värst mot mig. Han har varit ute och talat om mobbning i skolklasser som vuxen och berättat för mig om sin ångest över vad han och de andra gjort mot mig. Detta fick han bearbeta i 15 års tid innan vi träffades. När han pratar inför elever så uttrycker han den skräck han kände för att jag inte skulle ha orkat leva vidare.

Lisbeth avvek från de andra

barnen i klassen på grund av att hon hade en intellektuellt funktionshindrad mamma som sågs som speciell. Hennes kläder var alltid smutsiga eftersom hennes mamma aldrig tvättade dem. Klasskamraterna döpte henne till 'Lösset'.

- Ronny har sagt att hade lärarna markerat hade detta inte hänt. Jag tror att där lärare mobbas, där mobbas barn. Det måste finnas en nolltolerans från skolans sida mot detta.

En återträff som hennes klass hade 1998 blir till en triumf för Lisbeth. Hennes plågoandar ber en efter en om förlåtelse för vad de gjort mot henne under alla år.

- Jag förlät dem. Det tar så mycket energi att hata. Man ska kunna förlåta annars ska man nog inte gå på en återträff.

Hon tror inte att det blivit värre i skolorna och att barnen skulle vara mer utsatta nu än när hon själv växte upp. I stället har mobbning på senare år kommit att uppmärksammas mer av samhället tror hon.

Efter att boken kom ut har Lisbeth mottagit flera brev från personer som upplevt samma sak och som trott sig vara ensamma om de upplevelser hon skildrar.

- Jag har fått reaktioner från ungdomar som uttryckt en lättnad över att de inte varit de enda som haft en så svår uppväxt. Flickor som gått i smutsiga kläder i skolan, som misshandlats, och precis som jag undrat vad det varit för fel på föräldrarna.

Lisbeth återkommer under samtalet till att det är viktigt att arbeta tidigt med dessa frågor.

- Det ger så djupa sår. Det tog lång tid innan jag vågade ta plats i en grupp och vara synlig. Jag hade med mig mina erfarenheter och trodde inte jag var värd någonting.

Lisbeth säger att det finns en övertro hos socialtjänsten på det biologiska föräldraskapet.

- Man vill att det ska gå bra. Habiliteringsenheter och särskolan ser tidigt att vissa föräldrar inte kommer klara av sin föräldraroll men socialtjänsten sänker ribban i många fall på grund av att föräldern är intellektuellt funktionshindrad. Det borde ske en kunskapsförflyttning från särskolan till socialtjänsten.

Lisbeth poängterar att hon inte är emot att intellektuellt funktionshindrade får skaffa barn.

- Absolut inte. Men i en del fall är ett omhändertagande nödvändigt för barnets skull. Nu vägleds många gånger myndigheternas agerande av ett 'tycka synd' perspektiv. De sätter sig in i föräldrarnas situation, men inte i barnets.