Det är en grå dag, en blåsig och kall dag, men för övrigt ganska fin. Jag kliver av bussen i min födelsestad och ser mig omkring. Inte en kotte, allt ser förvånansvärt nytt ut, trots det är gammalt och uttjatat sedan länge. Trots att jag åkte härifrån senast i går. Jag ser på staden med nya ögon. Smyger försiktigt in på stationen för att inte väcka uppmärksamhet och som vanligt är det precis tvärtom. Jag lyckas väcka uppmärksamhet med min vilsna uppsyn, mitt uppgivna sätt att gå och sorgsna blick som försiktigt ser sig om.

Trött och uppgiven sätter jag ner mina väskor och med en duns sätter jag mig på dem, mitt på golvet på den förhållandevis tomma centralen. Jag väntar på min vän som ska möta mig, en vän som ska agera vandrarhem för mig denna natt då jag inte kan åka hem. Ingen vet om att jag ska åka hem, ingen där hemma vill ha mig hem redan.

Länge sitter jag där och väntar. Fem minuter går, det känns som en halv evighet av längtan att få krypa ner i en säng. En stor, varm och mjuk säng. Har inte sovit på så länge. Tröttheten hänger på mina axlar, tynger mig ner i skorna som är alldeles för stora. En djup suck tillsammans med de ängsliga blickar jag kastar omkring mig får en hemlös kvinna som går förbi att titta två gånger och fråga om jag är rädd. Nej, nej, rädd är jag inte. Eller är jag det? Vad är jag egentligen? Och vad gör jag här?

Plötsligt kommer en hel hjord av människor upp från de båda rulltrapporna jag sitter mellan. Vad som verkar vara flera hundra människor väller upp. Alla har bråttom. De kryssar sig fram och tillbaka, åt höger och vänster för att så snabbt som möjligt komma fram till sina mål. En del springer nästan på mig, omkull mig och över mig. Nu börjar jag bli lite rädd, men bara lite. Jag är för trött för att egentligen bry mig.

Folket fortsätter att strömma upp från tågperrongen ett plan ner. Det är tåget från Malmö som nyss är inkommet. Det slår mig att allt folk har någonstans att ta vägen. Alla har de ett mål att ta sig till. De är på väg någonstans och här sitter jag, stilla på min plats och iakttar. Det är precis som i verkliga livet. Det liv man kallar sitt liv.

Människor omkring mig verkar alla veta vad de gör, vart de är på väg och vad de ska göra i framtiden. Jag själv sitter kvar, är stilla och ser på. Jag har ingen aning om vad jag gör, vad jag ska göra eller vart jag är på väg. Allt snurrar omkring mig, paniken kommer över mig. Mitt liv är tomt. Jag har ingen framtid. Jag har ingenting. Jag måste göra något. Se till att bli något. Men jag orkar inte. Tröttheten känns så mycket tyngre. Oron skänker ytterligare ett par kilo tyngd på mina arma axlar. Jag krymper, blir mindre, ner i skorna.

Hur kan alla andra veta vad de är bra på, vad de ska bli? Varför har alla sin framtid som i en liten ask medan jag sitter tyst som bakom en vägg av glas och tittar på?

Väljer man sin framtid genom passivitet respektive aktivitet eller har det med tur och otur att göra?