Håller du inte med? Dina själsfränder fanns i så fall på Kafé 44 och det kvinnoseparatistiska aktivitetshuset Xist i Stockholm i helgen, där utomparlamentariskt vänsterorienterade feminister firade sin årliga feministfestival, arrangerad av bland annat representanter från Kvinnopolitiskt Forum, Barrikada, Feministmonstret och Stockholms anarkafeminister.

På Kafé 44 visades under lördagen filmen Systerskapets år, en nio timmar lång dokumentation av feministisk aktivitet i Stockholm av Sonia Hedstrand och Åsa Elzén, medan seminarierna var förlagda till Xist. Cirka 300 kvinnor deltog, varav den yngsta var Mira, tre månader, och den äldsta omkring 50.

- Jag vill gärna fortsätta att se festivalen som anarkafeministisk, även om KPF i och med sina tre seminarier är mest synliga, sa Johanna Summanen, en av initiativtagarna. Det har varit många besökare, men man vet aldrig riktigt om avvägningen mellan den breda och mer grundläggande utåtriktade verksamheten och de interna hyllningarna och kritiken har funkat. Vi skulle behöva två festivaler!

Ett av de välbesökta seminarierna var Monica Amantes om antirasistisk feminism, som utifrån ett intersektionalistiskt perspektiv kritiserar idén om ett allomfattande systerskap. Feminister som forskaren Diana Mulinari, men också gräsrotsaktivister, har i Sverige sedan 1980-talet arbetat för att synliggöra icke-vita kvinnors erfarenheter och låta dem utgöra grunden för en mer inkluderande feminism än dagens, men deras insatser har inte förändrat det faktum att den svenska kvinnorörelsen är en del av förtrycket mot icke-vita.

- Jag har ofta fått höra att folk ser mig som svensk, sade Monica Amante. Jag tror att det beror på att jag inte bryter, läser på universitetet, är icke-hetero och aktiv i politiska organisationer. Det bryter mot deras bild av den förtryckta invandrarkvinnan. De verkar också tro att jag tar det som en komplimang. Rasismen blir så tydlig då, när svenskheten i deras ögon är något jag borde sträva efter, som är bättre än det jag egentligen är.

- Det blev en bra diskussion efteråt, men tänk att det alltid finns någon som måste säga 'det viktigaste är ändå att vi håller ihop', sade Josefin Finér, en av besökarna som aktivt deltog i debatten. Det är aldrig de som påtalar ett förtryck som splittrar en rörelse, utan de som förtrycker. Så länge folk inte tar det på allvar och gör något för att bekämpa den omedvetna rasism de själva bär på kan vi inte prata om systerskap, det blir falskt.

Under dagen hölls också seminarier om feministiskt föräldraskap, insemination och den dolda kvinnokampen. Skrivpedagogen Dharana Favilla hade en verkstad som med samtal och övningar satte fokus på vikten av att göra sin röst hörd och Pirata Radical Cheerleaders uppträdde med sedvanliga sopsäcks-pom-poms. De fick förstärkning av flera i publiken när de skanderade 'You hate us "cause we"re feminists, but we don"t like you either!'.

På kvällen stod Anarkafeministkören, Horror Vakuum, Kids of the Ranch och Emmon på 44ans scen. Efter midnatt smög en polispiket långsamt förbi utanför för att kolla att den feministiska revolutionen inte börjat, och medan dj Combustion spelade hits dansade ett gäng svettiga, barbröstade anarkafeminister sig lyckliga i natten.

Söndagen gav utrymme till fler diskussioner i mindre grupper: en om queerteorins eventuella utrymme inom feminismen påbörjades (och kommer att fortsätta under våren på Kvinnokafé Antippa), liksom hur vardagsmotståndet kan kollektiviseras och hitta nya former. Än dröjer det innan feministernas sista ord är sagt.