Har vi alla - inte bara sjuka flyktingbarn - anledning att frukta de människor som i regering och riksdag styr Sverige och därmed till viss del har vårt öde i sina händer?

Torsdagen den 17 februari 2005 kommer i en framtid med största säker-het (om inte utvecklingen urartar alldeles så att vi i stället för det humana samhället får 1984) att beskrivas som ett mycket mörkt kapitel i Sveriges historia. Då gick socialdemokrater och moderater ihop och bestämde att dödssjuka flyktingbarn, varav en del ligger i koma, ska avvisas från vårt land. Det var den dagen mamman och migrationsministern uttalade att hon var mycket lycklig över denna utgång - nämligen att barnen ska avvisas om så till och med på bår till de väntande planen.

Så har historien åter upprepat sig. Vi minns socialdemokraternas sterilisering av värnlösa kvinnor. Vi minns socialdemokratins rasbiologi då man kränkte minoriteter. Vi minns högerns samröre med nazismen. Vi minns hur de förvägrade judar som hotades av död i koncentrationsläger att få en fristad i Sverige. Detta är nu historia. Men det verkar som om politikerna inget lärt. Eller har de inte förstått? Eller är de i verkligheten så råa? Är deras personlighet en annan än hos den som pläderar för att barnen ska få stanna? Eller är det ett tidens tecken? Är människovärde bara ett honnörsord?

Det finns mer som ger anlednig till oro. Vi är i dag involverade i en europeisk union, som skapats av eliten för sin vision om det goda samhället. Där den fria rörligheten för kapital, varor, tjänster och individer tar över medmänsklighet och rätten till liv och hälsa. Där eliten är på väg att skriva på ett slavkontrakt som gör nationer och individer till fångar utan möjlighet att skapa den värld de anser vara bäst. Redan nu ser vi att människovärdet har tillkortakommit. Vi ser det i den slopade alkoholpolitiken. De EU-trogna offrar utan vidare ytterligare 4 000 döda av alkohol för att skapa elitens EU. Ytterligare 20 000 våldsbrott som till stor del drabbar kvinnor och barn. Tusentals ytterliga sjuka i alkoholrelaterade sjukdomar.

Salmonellan får gärna skörda människoliv för den fria rörlighetens skull. Drogerna får gärna döda och förstöra våra barn för den fria rörlighetens skull. Döden längs våra vägar får gärna mångfaldigas bara alkoholen får flöda fritt.

Men vi andra som klarar oss undan detta! Vi är väl inte hotade? Jo kanske. I början när den så kallade

fågelinfluensan diskuterades och bristen på läkemedel blev uppenbar uttryckte både experter och politiker att svaga grupper som pensionärer och sjuka barn kanske inte kunde komma i fråga för vaccinering och bromsmedicinering. Men när de såg upprördheten och början till panik svängde man och lovade att alla skulle komma i fråga. Men kan vi lita på detta? Den råhet vi sett beträffande de dödssjuka barnen, cynismen vad gäller alkohol, salmonella och droger gör att det smugit in ett stort tvivel om dessa människor verkligen vill oss väl. Vill de inte i själva verket skapa sin vision av Europa, kosta vad det kosta vill?

Men vill vi ha detta samhälle som politiker i uråldriga partistrukturer är på väg att skapa? Måste vi inte välja något nytt? Något som kan ge människorna samma hopp som en gång folkrörelserna gjorde? Mer av demokrati, rättssäkerhet, humanism et cetera?