Öppningsfilmen i år heter Man to man och är en film om ett sällskap skotska antropologer i slutet av 1800-talet. De tillfångatar två pygméer från de djupaste skogarna i Afrika, för att slutföra sin studie om människans härstamning. Filmen har goda intentioner, men blir nästan väl bra till slut. Som jag ser det fanns det fler mer lämpliga kandidater i tävlingssektionen. Exempelvis långfilmsdebutanten Mike Mills film Thumbsucker, som är en härlig film om 17-åriga Justin som fortfarande suger på tummen när han känner sig trängd. Det är en film med en seriös ansats, med många inslag av komik och satir. Keanu Reeves roll är mycket underhållande: en new age-inspirerad tandläkare, som ger Justin hypnos för att han ska bli av med sin ovana.

En annan kandidat vore In good company, där Dennis Quaid spelar mot Topher Grace i en lustig film om globalisering i en tid då äldre konkurreras ut av yngre på arbetsmarknaden, vilket inte blir bättre då den nya chefen, 25 år yngre, inleder ett förhållande med den 18-åriga dottern. Eller varför inte Asylum, där Stella, hustru till en psykiatriker, inleder ett intensivt förhållande med en av patienterna, en man som mördat sin hustru. Filmen är en romantisk tragedi som heter duga. Patrick McGrath, författare till romanen som filmen bygger på, sa lyckligt att han fått det slut han ville ha och att 'everybody died who was supposed to die'. För övrigt spelar Hugh Bonneville smått misslyckade män i både Man to man och Asylum. På en fråga om det var stor skillnad mellan rollerna, menade Bonneville att skillnaden nog var att han bar mustasch i den ena filmen.

Sektionen Forum visar filmer som utmanar mainstream-film genom en innovativ och experimentell stil, medan Panorama, som i år firar 20-årsjubileum, har stöttat och gett internationell uppmärksamhet åt många regissörer, såsom Pedro Almodóvar, Ang Lee och Monika Treut. Den tyska regissören Treut är i år på Berlinalen för åttonde gången, denna gång med Den Tigerfrauen wachsen Flügel (Tigerwomen grow wings), en dokumentärfilm som skildrar tre fascinerande kvinnor från olika generationer i förändringarnas land Taiwan. Häribland finns den 23-åriga Chen Yin-jung, vars fantastiska film Formula 17, en romantisk komedi med unga killar som utspelar sig i ett Taipei där alla är homosexuella, visades på Stockholms Filmfestival förra året. En annan film i samma anda är Katzenball (Feline masquerade), en schweizisk film om olika generationers lesbiska kvinnor i Schweiz under 1900-talet. Dokumentärsektionen på Panorama är i år mycket stark med fascinerande filmer. Årets fokus är politik, musik och sex.

En annan film som berör ämnet sexualitet gör det genom att fokusera på den första riktiga mainstream-hardcore-filmen Långt ner i halsen (Deep throat), detta i dokumentären Inside Deep throat. Bakom filmen står det framgångsrika teamet Randy Barbato och Fenton Bailey, som bland annat gjort en dokumentär om Monica Lewinsky, Monica in black and white, och både en dokumentär och en spelfilm vid namn Party monster. Långt ner i halsen satte en viss agenda för hur man talade om sexualitet och lyfte fram den kvinnliga sexualiteten på ett nytt sätt, bra intentioner men något chauvinistiska. Filmskaparna bakom dokumentären ville utforska vad det var som fick hemmafruar och 'vanligt' folk att gå och se filmen. Men de ville även se på samband och hur dagens samhälle och syn på sex ser ut, som Bailey sammanfattar: 'We have come a long way - backwards'. Rosa von Praunheims dokumentär, Männer, Helden und Schwule Nazis (Heroes and gay Nazis) blandar också politik och sexualitet. Von Praunheim försöker belysa en subgrupp av gay män i högerradikala rörelser från i dag, viket varvas med historik om nazisternas aktioner mot homosexuella enligt paragraf 175 a och huvudfigurer inom rörelsen som är och var homosexuella. Filmen väcker starka känslor. Efter premiärvisningen vägrade Jörg Fischer, en man som hoppat av rörelsen och som medverkat i filmen, att stå på scenen tillsammans med en högerradikal, vilket resulterade i publikens jubel. Efter filmen är det trots allt svårt att förstå hur man kan stå för dessa politiska idéer och samtidigt vara öppen homosexuell. Den högerradikala mannen talade om ärlighet, men hur fungerar det? Antar att allt går att rättfärdiga om man bara vill.

Berlin har en rik och varierad filmkultur och det är, tro det eller ej, faktiskt allt som oftast möjligt att se de flesta filmer i originalversion om viljan finns. Men under festivalen blommar kulturen och fylls av både gäster, press och inte minst av en stor publik. Många priser har delats ut under festivalen och det mest prestigefyllda - guldbjörnen - gick till den sydafrikanska (filmatiseringen av operan Carmen) U-Carmen Ekhayelitsha och regissören Marc Dornford-May. Det finns även sektioner som riktar sig mot en yngre publik och de som ger chans att se klassiker och äldre filmer. Efter en rad dokumentärer och innovativa filmer kan det vara skönt att koppla av och drömma sig bort bakom osynliga kameror och njuta av berättelser enligt Hollywoodrecept. Och hur som helst kan Berlin vara värt lite glamour, det är trots allt en stad som varit med om mycket av det motsatta.