Pierre Dulaine tar sig an ett nytt uppdrag - att lära stökiga high school-elever att dansa sällskapsdans. Han får inget varmt välkomnande av eleverna, men det får han säkerligen av publiken, då han spelas av Antonio Banderas.
Efter en trög start får Dulaine en typ av mentorsroll och hans budskap börjar göra sig synligt - tillit, respekt och kärlek. Och att allt är möjligt bara man kämpar för det. Förutom dans innehåller filmen både romanser, gängbråk och utanförskap. Visst kan det låta en aning för mycket, men resultatet är allt annat än tokigt. Speciellt när man tänker på att det är regissören Liz Friedlanders spelfilmsdebut.

Filmen bygger på en verklig berättelse om Pierre Dulaine, som i verkligheten undervisar mindre barn. Att välja att fokusera på ungdomar var definitivt ett klokt val. Men det går inte att hjälpa att man undrar: kan det verkligen vara så stökigt på en skola?
Stundvis känns det väl stereotypt. Kanske inte heller mångfacetterad, men definitivt suverän i sin roll, är Alfre Woodard (den senaste inflyttade grannfrun Betty Applewhite i Desperate Housewives), som rektor på den allt annat än lugna och framgångsrika skolan.
Tycker du om dansfilmer så är Take the Lead ingen besvikelse. Dessutom är det en motiverande film och om man blundar för förutsägbarheten och en och annan kliché så är filmen riktigt underhållande.