Sveriges beredskap mot terrorism är dålig. Det menar Krisberedskapsmyndighetens chef Ann-Louise Eksberg. Därför vill hon att polisen ska få lov att använda sig av försvarsmaktens särskilda skyddsgrupp, SSG, vid terroristbekämpning.

SSG ingår som en del i försvarsmaktens specialförband och är direkt underställd överbefälhavaren. Förbandets uppgifter spänner över ett brett spektrum, exempelvis strid, personskydd och underrättelsearbete. Detta elitförband består i huvudsak av yrkesofficerare. Hemlighetsmakeriet kring SSG är påtagligt. Styrkan har funnits i ett tiotal år men det är inte officiellt hur många personer som ingår i styrkan eller vilka de är. Delar av SSG deltog i det USA-ledda kriget i Afghanistan 2001.

Ann-Louise Eksberg presenterade sitt förslag under den årliga Folk- och Försvarskonferensen i Sälen. Bakom förslaget står Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, försvaret, tullen och Kustbevakningen.

Även Thomas Bodström, som besökte konferensen, var positiv till förslaget. I flera intervjuer påpekade han att detta var ett stort men nödvändigt steg. Hans främsta reservation var att ansvarsfördelningen måste bli mycket tydlig; polisen och inte militären måste ha det övergripande ansvaret.

Ann-Louise Eksbergs förslag är en del av en större utredning om hur polis och militär kan samarbeta vid terrorangrepp. Hela utredningen kommer att presenteras till sommaren.

Diskussionen kring SSG och terroristbekämpning känns som en upprepning av debatten kring polisens nationella insatsstyrka.

Mordet på Olof Palme reste frågan om inte Sverige behövde ett specialkommando för bekämpning av terrorism, en grupp välutbildade och välutrustade poliser som kunde sättas in efter en terroristattack.

1990, efter en hård debatt, röstade riksdagen ja till en sådan styrka. Ett år senare var styrkan en realitet.

Väl medvetna om att detta var en kraftig utvidgning av statens repressiva möjligheter omgärdades styrkan av hårda regler: den fick endast sättas in i exceptionella situationer då det krävdes en snabb inbrytning med våld och den skulle utgöra en yttersta resurs när alla andra möjligheter misslyckats. Utredningen som låg till grund för riksdagens beslut tog en situation när terrorister förskansat sig med gisslan i en byggnad eller hotade ett kärnkraftverk som exempel. Detta motiverade att styrkan utrustades med moderna specialvapen, exempelvis prickskyttegevär, tårgas och sprängutrustning (SOU 1988:18).

När styrkan inrättades var det endast regeringen, eller i undantagsfall justitieministern, som fick fatta beslut om insats. Detta för att skapa 'en medborgerlig garanti för att styrkan inte användes i onödan.'

Men när styrkan funnits några år uppstod ett problem: det inträffade inga terroristdåd i Sverige. De specialtränade poliserna saknade arbetsuppgifter och började uppleva situationen som frustrerande.

- Om vi nu finns med en kompetens som kan användas även mot annan brottslighet än terrorism, varför inte utnyttja den kompetensen, klagade de i Polistidningen.

Med stöd av en medierapportering som eldade på föreställningen om en okontrollerad tillväxt av organiserad brottslighet fick polisen snart gehör hos politikerna. 1996 integrerades styrkan med piketpolisen i Stockholms län, och i december 1999, efter polismorden i Malexander, flyttade riksdagen huvudansvaret till polisen i Stockholm och bestämde att styrkan fick sättas in vid 'andra tillfällen där deras kompetens behövs.' Oron från slutet av 1980-talet var som bortblåst.

Sedan dess har den nationella insatsstyrkan använts vi en rad uppmärksammade händelser, bland annat under toppmötet i Göteborg 2001 och i jakten på Tony Olsson sommaren 2004.

Kriminologen Janne Flyghed har följt den nationella insatsstyrkan från dess position i början av 1990-talet till idag, och han menar att utvecklingen var förutsägbar. I boken Brottsbekämpning - mellan effektivitet och integritet talar han om en normalisering av det exceptionella. Han menar att de undantag som görs för att möta en tillfällig eller specifik hotbild snabbt upplevs som normala. Han skriver att det finns mycket som tyder på att såväl arsenalen av tvångsmedel som tillämpningen av dessa tvångsmedel tenderar att utvidgas. De inrättas först för att användas mot grov och mycket ovanlig brottslighet, och ofta vid exceptionella situationer. Men när de väl introducerats glider de längs ett slutande plan för att efterhand användas mot allt lindrigare brottslighet.

Den grövsta brottsligheten blir därmed trendsättare när det gäller nya tvångsmedel. Det går sällan åt andra hållet.

På samma sätt menar Janne Flyghed att det finns en hotbildsnormalisering. Bara politiker, poliser och media tillräckligt ofta upprepar att samhället hotas av en grov organiserad brottlighet eller av terrorister kommer snart hotet att upplevas som sant och normalt. Trots att det bara bygger på några få, ovanliga och spektakulära händelser.

Med utvecklingen av den nationella insatsstyrkan i bakhuvudet är det lätt att föreställa sig vilken framtid som försvarsmaktens särskilda skyddsgrupp har. När väl politikerna tagit steget och låtit militären och polisen samarbete kring terrorism kommer steget till det som kallas organiserad brottslighet inte vara långt. Och därefter? I vilka situationer kan polisen behöva hjälp av militären? Kan vi vänta oss en framtid där yrkesofficeren jagar rymlingar från våra anstalter, bevakar toppmöten och kontrollerar demonstrationer?