En exceptionell utövare för mig är handikappskytten Jonas Jacobsson. Det spelar ingen roll om man står eller sitter, om han är 23 år eller 39 år, han prenumererar på Paralympics-guld oavsett. Från Aten åkte han hem med fyra guld. Fantastiskt - men tydligen inte tillräckligt meriterande för att Svenska Handikappförbundet skulle få lämna in hans namn som förslag till nominering på Idrottsgalan.

Det var en flopp som rent av är mer kännbar än TV4s satsning på allsvensk damfotboll på lördagens prime time. De heta surfingvågorna efter VM-succén 2003 har förvandlats till svala svallvågor. Jag saknar geniala Tipsextra i 80-tals-regi.

USA saknade inte världsstjärnor i golfens Ryder Cup, men visade att praktkonstellationer - ta bara paret Tiger Woods och Phil Mickelson - inte nödvändigtvis fungerar i praktiken. Individualisterna från väst hade inte en chans mot ett hungrigt Europa. USAs kapten Hal Sutton lyckades inte att samla ihop sina mannar som ett lag. Han skulle ha mycket att lära av Bengt Johansson, handbollens 'Bengan' som skapat ett vinnande landslag med gurkburkar och visionen att spelarna låta ta ett stort personligt ansvar under taktikgenomgångar. Den 30 juni tog Ingemar Linnéll över ansvaret som förbundskapten för herrarna, som liksom damerna, är inne i ett generationsskifte. Spännande och nydanande.

2004 har inneburit fler tronskiften. En kvinna - Katarina Land-gren - ska föra innebandyherrarna mot nya höjder.

Vi säger hej då till Tommy Söderberg och samtidigt adjö till frispråkighet, värme och roliga presskonferenser.

Till skillnad från nyss nämnda exempel, så lämnade inte Hardy Nilsson Tre Kronors taktpinne frivilligt. Han fick kicken efter World Cup-debaclet. Inget dumt beslut. Men jag ansåg att de loja spelarna i 1-6-förlusten mot Tjeckien klarade sig undan alldeles för lätt, och det gör jag fortfarande.

Apropå hockey: om elitserien var bra i våras, där HV71 vann den avgörande finalen mot Färjestad på hemmaplan, så har elitserien varit högklassig i höst. Svenska världsstjärnor bokstavligen lyser i form av Foppa, Zetterberg, Huselius och de internationella inslagen har bjudit på smarrigt ögongodis. Marian Hossa - vilken lirare! Marian är den äldre av bröderna Hossa. De spelar för Mora, nykomlingen som färgat elitserien med sin offensiva spelstil. 2004 är också fotbollens år. Under EM-gruppspelet i Portugal målades läktarsektionerna i blågult. Markoolios 'In med bollen' rullade över Dragãos läktare innan Zlatan klackade in kvitterings-

bollen mot Italien. Kanske årets mål? Italienarna var förresten lagom glada sedan Mattias Jonsson dunkat in 2-2 mot Danmark på övertid. 'Den nordiska konspirationen', härjades det om. Själv log jag åt rubrikerna. Av ren glädje. Och en smula skadeglädje.

Resan tog slut en vecka senare. Tänk om bara Mellberg varit lika distinkt från straffpunkten som han är i Aston Villas egna straffområde.

Varken Villa, Chelsea, Manchester United eller något av de övriga 16 lagen i Premier League hade en chans mot Fredrik Ljungbergs Arsenal. De flög igenom ligasäsongen utan en enda förlust. En bragd? Självklart. Men visst är en bragd odefinierbar?

Stefan Holm drabbades av OS-nerver och var nära ett personligt fiasko, men lyckades hoppa över nervspärrarna och ribban som låg på 2.34 (och senare 2.36). Det räckte till Svenska Dagbladets bragdmedalj, vilket kändes rätt och riktigt. Men lite till mans kan man undra när det är Christian Olssons tur. Han har fallit på mållinjen fyra gånger nu.

2004 handlar också, och kanske allra mest, om svenska stål-

kvinnor. Mångfacetterade Carolina Klüft lekte hem OS-guldet, Anja Pärson stakade hem världscupen, proffsboxaren Frida Wallberg vann fyra raka fajter, Annika Sörenstam svingade till sig sin 50e (!) titel på LPGA-touren.

Den frispråkiga brottaren Ida-Theres Karlsson stod på pallen i 90 procent av alla tävlingar hon ställde upp i - men säsongen slutade i tårar efter fjärdeplatsen i Aten. Ida-

Theres är dock bara 21 år och är framtiden. Detsamma går inte att säga om Thomas Ravelli, Johnny Ekström och Kennet Andersson. Vi trodde att deras bäst-före-datum gått ut för länge sedan. Division V-laget Gårda BK ville annat och värvade trion.

Ambitioner finns det också gott om i 2005 års Superettan. Det blir ett enda stort getingbo med lika många som klassiska lag. Trelleborg och AIK spelade sig ner - Örebro gamblade sig ner. Överraskningen Gefle och de surrande getingarna från Häcken tog däremot steget till finrummet. Där Real Malmö, som medierna valde att kalla dem, norpade SM-bucklan i den sista omgången.

Året 2004 är också allt för tidiga bortgångar - Mikael Ljungberg var en av dem som lämnade oss för tidigt - och trista skandaler. Vad ska man egentliga säga om den grekiska dopingsåpan med Kenteris och Thanou? Ingenting. Allt har redan sagts och jag orkar varken ödsla tid eller tankekraft på det.

Låt oss i stället se fram emot vad nästa idrottsår har i sitt sköte. Vi avslutar med att citera SVTs oefterhärmlige reporter Bosse Hansson: 'Nu händer visst någonting... jaha, det var domaren som blåste av matchen'. Ja, visst går tiden snabbt!