Det är överallt: du ser det på tv, du kan höra det på radio, till och med dokusåporna speglar det. Historia har aldrig varit så stort i Sverige som nu.

- Just nu rider vi på en jättelik historievåg. Det finns en större efterfrågan från förlagen på bra historieböcker än det finns skribenter idag, just för att det säljer, säger Dick Harrison, professor i historia på Lunds universitet och författare.

- Och i samband med varje ny framgång så knoppar det av sig inom andra medier. Alltså, det hela växer som en rullande snöboll. Och med allt fler medier så blir det nya yrkesgrupper och nya åldersgrupper som också blir intresserade.

Michael Gynning på Malmö Bokhandel bekräftar bilden.

- Det finns ett stort intresse för historiska böcker. Nu har det exempelvis kommit en ny bok om första världskriget. Den har fått jättefina recensioner och det är många som kommer in och frågar om den.

- Vi har till och med ett särskilt utställningsbord med enbart historiska böcker.

Böcker som går bra i butiken just nu är "Napoleon" av Herman Lindqvist och en ny biografi om Josef Stalin.

Men vad beror intresset på? Och varför har det uppstått nu? För att förstå det måste vi såklart gå bakåt i historien. Dick Harrison blir vår guide:

- Först: det märkliga i Sverige under 1900-talet tills nu är att vi har haft ett så lågt historiskt intresse. Det normala i alla andra länder är att historia är jätteintressant och jättepopulär, inte för att man är direkt intresserad, utan för att man inte kommer undan den.

- Om du frågar en amerikan om hans identitet, så får du förr eller senare upp någonting om Vietnam-kriget eller amerikanska inbördeskriget eller andra världskriget eller något annat. Du får någon sorts historiskt perspektiv.

- Frågar du en norrman så kommer du inte undan Quisling och tyskarna. Frågar du en fransman så kommer Algeriet-krisen.

- Alltså, folk runtomkring oss har trauman i det förflutna som hela tiden tvingar sig på dem. Och det gör att historien i alla dess perspektiv är konstant närvarande.

- Vi i Sverige har inte haft det. Vi har inte haft krig sedan 1814. Vi har inte haft ett så stort trauma att vi har behövt vända oss bakåt.

Det har enligt Dick Harrison lett till att vi svenskar under 1900-talet har förlorat behovet av en historia. Historieämnet i skolorna har skurits ned och det har försvunnit från den politiska arenan. Samtidigt har svenskarna varit de största framtidsoptimisterna i hela västerlandet.

- Och så här var det till någon gång i början av 90-talet. Fram till dess var historien grundligt impopulär - det gick inte att sälja en bok med ett historiskt tema. Peter Englund hade problem med att få sin första bok, Poltava, publicerad.

Men så vände det i början på 90-talet i och med att tron på framtiden försvann.

- Det blev problem med den ständiga optimismen. Det var allt för många kriser och sociala nedskärningar i välfärdssamhället. Samtidigt började Sverige som nationalstat bli hotat i och med EU-inträdet och globaliseringen i världsekonomin. Alltså det som har utgjort grunden för att kunna blicka framåt och tro att det blir bättre och bättre, allt det här började skaka. Och i samband med att det börjar skaka, så vänder man sig automatiskt om efter alternativ. Och då finns historien.

Vad som samtidigt var speciellt i Sverige var den uppdämda okunskapen, och därmed också upptäckarglädjen.

I samband med historieboomen så insåg även fler och fler att de kunde tjäna pengar på det.

- Därmed så börjar det rulla ännu snabbare. 1994-95 började förlagen plötsligt söka med ljus och lykta efter författare som kunde skriva historia.

- Då var vi historiker alldeles för otränade för att göra det, vi var inte vana vid att folk var intresserade av oss. Därför blev det journalister som hoppade på den vågen, Herman Lindqvist och sen Jan Guillou, av det enkla skälet att de kunde ju skriva. En och annan historiker har ju sen börjat lära sig. Jag började att göra det, och idag drunknar jag i beställningar. Jag hinner inte skriva mer än en bråkdel av de böcker och artiklar som folk vill.

Staffan Melin

[email protected]

Fotnot. Vidkun Quisling var en norsk politiker som blev statsminister i det av Nazityskland ockuperade Norge efter invasionen år 1940. Namnet har sedan kommit att betyda landsförrädare.